Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på det en half mil från Borgå vid en gren af viken
vackert belägna Kroksnäs; denna sommar var den första
på många, många år, som krämporna tvungo honom att
stanna i staden. Också tillbringar han sin mesta tid
liggande, emedan lamhet och plågor göra all vistelse
uppe svår och allt gående, om icke omöjligt, dock
besvärligt. För att underlätta hans promenader har
man åt honom inrättat en stol, hvilken han sjelf
medelst en väf kan med venstra handen sätta i gång
och styra, men han tyckes icke älska detta slags
samfärdsel med verlden; helst går han sakta omkring,
stödd på någon af de närvarande sönernas arm.
Ehuru sent vi hunno fram, blef det oss dock tillåtet
att inträda. Aldrig glömmer jag det ögonblicket,
då jag med klappande hjerta stod utanför hans dörr,
huru den uppgick och jag såg honom för första
gången. Han låg till sängs, med hufvudgärden vänd
ifrån fönstret, så att sommaraftonens milda dager föll
halft ofvanifrån på hans mäktiga hufvud. Det kunde ej
få en för ögonblicket mera passande belysning. Det
var samma stolta hufvud, som man känner genom
Sjöstrands bekanta byst, dock ännu mera lefvande
och karakteristiskt återgifvet genom sonen; det var
samma höga panna och kala hjessa, sparsamt omgifven
af tunna gråa hår; det var samma starkt formade,
stora och något spetsiga näsa; men kring mun och haka
böljade nu ett qvarterslångt grått skägg, hvilket gaf
honom utseende af en bild ur andeverlden i dens ögon,
som skapat sig en helt annan gestalt af Fänrik Ståls,
Kung Fjalars och Hannas skald. Dertill bidrog äfven
det djupt liggande ögat med sin mörka omgifning; men
ett smärtsamt drag vid högra sidan af munnen kallade
genast tanken tillbaka till det jordiska och visade,
att här låg en lidande, bunden i stoftet, sedan han
sjelf så många gånger hjelpt tusental af sina likar
att lyfta, sig ur stoftets verld. Och dock – hvilken
höghet i denna nu brutna form, hvilket intryck,
när han höjde sin stämma, talande långsamt och med
svårighet, emedan slaget äfven träffat hans tunga,
hvilken klarhet och hvilket djup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
