Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i blicken. Den stämman hade jag hört en gång förr:
den påminde mig om Geijers röst, då han en vårafton
1846 tog farväl af sina landsmän; hos begge hade den
samma verkan, – att locka ofrivilliga tårar i ögonen.
Till det lidande och trötta uttrycket bidrog
dock äfven för tillfället den för sjuklingen sena
timmen. Huru förändrad var han icke den följande
förmiddagen! Han kom då klädd, stödjande på sin
yngste sons arm, med den lama högra handen instucken i
barmen på nattrocken, och välkomnade främlingen. Hvar
och en skulle i mitt ställe ha blifvit högeligen
öfverraskad. Jag visste, att Runeberg varit en
stor och stark man, som utom skaldens, lärarens och
prestens kall äfven öfvat fiskarens och jägarens och
i dessa yrken både härdat och måhända äfven brutit
sin kroppsstyrka. Men att han ännu i lidandets dagar
skulle göra intryck af en jätte, bredaxlad, lång och
med högburet hufvud, det hade jag ej kunnat föreställa
mig. Dessutom var nu mörkret kring hans öga doldt
af glasögon med silfverbågar, blicken var klar,
liflig, till och med skälmsk, och i flere timmar
kunde han, visserligen långsamt och besvärligt, men
dock tydligt och med det redigaste tankeinnehåll samt
det lifligaste minne af personer och förhållanden,
samtala, dervid synbarligen road af de ofta nog
kostliga bilder, han framkallade. Än var det en komisk
genretafla från hans promotion, än från hans lif
med fiskare och torpare vid Kroksnäs, än från hans
besök i Sverige och Upsala, än ett omdöme om någon af
våra skalder, än också ett yttrande om egna arbeten,
allt mäktigt, godt och klart, ibland till och med
blixtrande, men på ett eget stillsamt, nästan tungt
sätt, dock alltid kryddadt af en godmodig humor,
hvilket allt visade, att sinnet ännu ägde saft och
själen styrka, när blott den bräckliga kroppshyddan
tillät den att verka fritt och naturligt.
Men att icke ens denna bräckliga kroppshydda var
fullständigt kraftlös, utan att äfven hon liksom
själen ännu egde styrka och lif i behåll, som tydde
på en oerhörd blomstring, när det en gång varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
