261 |
I den kristna kyrkans första tider,
När i ljuset från den nya verlden
Jorden bleknade och mången trogen
Vände bort från den med rysning ögat,
Bodde i Athen en man, Chrysanthos.
Tidigt, innan än den bruna locken
Vissnat på hans hjessa, kinden mistat
Vårens blomning, höga pannan fårats,
Hade ordet hunnit till hans öra
Och hans hjerta öppnats gladt för Christus.
Men hos honom föddes med hans nya
Födelse ej fasa för hvad fordom
Han i lifvet aktat kärt och heligt.
Aldrig kunde han förmås att hata
Denna jord, der Hellas fanns, hans sköna,
Varma fosterland; hans tjusning ständigt
Var Athen, den ljusa tempelstaden;
Och hans sinne smälte än i vällust
För hvart enda ljud af modersmålet,
Den hellenska tungans harpotoner.
När hans trosförvandter, dystra, slutna,
Sökte skogars tystnad och i bergens
262 |
Så han lefvat, så han lefde, sådan
Satt en qväll på Sunions topp den gamle.
På hans knä låg sluten nu en rulle
Af Sofokles, hedningen, den store,
Ädle sångarn, och på rullen ytterst
Lästes tecknadt: "Oidipos Koloneus".
Nyss han slutat dramen; för hans minne
Dröjde än dess bilder, och hans blickar
Sväfvade kring den besjungna nejden.
263 |
Så med hednisk färg, men kristlig värme
Målande sin sälla hembygds fägring,
Sjöng, af hednasångarn väckt, athenarn,
När en yngling, tidigt som Chrysanthos
Genomträngd af korsets helga lära,
Nalkades med långsam gång den gamle.
Stannande framför hans fötter, stod han
Stum med öfver bröstet knutna armar;
I hans anlet syntes skuggor skifta
Mellan sorg och vrede, harm och ömkan,
Och hans blick låg sänkt på pergamentet.
Länge stod han tankfull, dock omsider
Bröt han tystnan. "Gubbe", så han sade,
"Blef ej äfven du en gång till ljusets
Helga rike kallad, trängde icke
Nådens varma strålar till ditt hjerta --
264 |
Så han sade. Lugnt som qvällens anlet
Var den gamles, och den höjda blicken
Såg bestraffarn an: "Frid, stränga yngling!"
Talte han, "din tro är stark, jag älskar
Den, som tror. Dock svara, kan ditt unga,
Bruna öga genomskåda hjertan
Och ransaka njurar, när du dömmer?
265 |
Sagdt. Och vänligt räckande den unge
Handen, drog han honom till sin sida,
Och på samma häll nu suto båda.
Dagen framled, mattare i vester
Glödde solen, vinden sökte hvila,
Qvällens frid sjönk ned från Greklands himmel.
Men för dessa taflor hade gubben
Nu ej öga; ynglingen allenast
Fängslade hans syn och tanke. Länge
Satt han tyst, omsider så han talte:
"Vackra yngling, om den gamles varning
Icke kränkt ditt sinne, låt mig göra
Dig en fråga än, kanhända tvenne.
När jag ser ovalen af ditt anlet,
Pannans, näsans stolta, raka tycke,
Och ditt språk förnimmer, halft i attisk,
Halft i jonisk brytning, ljuft i båda,
Ljuft ännu i ton, då du fördömmer,
266 |
"Delos", svarte ynglingen, med mildrad
Stämma nu, "det hafomflutna Delos
Var mitt hemland, Kallinikos hette
Den, som en gång jordiskt var min fader,
Nu en annan jag i himlen funnit."
"Kallinikos", talte gubben åter,
"Ej ett okändt namn du nämnt, min gästvän
Var i forna dagar han på Delos.
O, jag mins ännu den mångbesjungna,
Gröna ön, af sagans alla gudar
Sökt och älskad, Artemis’, Apollons
Fosterhem, jag mins dess höga kullar,
Skuggade af cedrar och cypresser,
Och dess dalar, -- skall jag nämna dalen,
Nyktos dal, åt citherguden helgad?
Många länder har jag sett, från Pelops’
Halfö vandrat till Thessalien, vistats
På hellener-hafvens alla öar;
Ingen nejd dock tjust mig så som dalen
Der på Delos med sin lund, sitt tempel,
Och vid denna låg din faders boning.
Yngling, när så mycket skönt du skådat
267 |
Så han sade. På den unges skära,
Marmorhvita kinder sågs en flamma
Svagt och flyktigt tindra opp och blekna.
Men den gamle fortfor: "Jag har lyssnat
Till en sägn en gång, Archipelagens
Öar tro den redan, snart kan hända
Skall den spridas öfver fasta landet.
Så förtäljer den: på Delos föddes
Marmaryne. Tvenne lustrers somrar
Knappt hon skådat, när hos nejdens alla
Ynglingar begärens eld hon tände,
Men åt ingen sinlig trånad ville
Hon sitt rena väsen öfverlåta,
Blott Apollon valde hon till älskling,
Och i Nyktos-dalen, ren och trogen,
Blef hon gudens blomstervårdarinna.
Qväll och morgon, stundom hela dagen
Sågs hon der bland blommorna, en äldre
Syster lik, så blid och så förtrolig,
Vattna, stöda, ordna och plantera.
Men ej handens ensamt var den skötsel,
Hon dem skänkte; ofta lutad länge
Med sitt öga öfver blommans öga,
Lät hon så sin andes låga drickas
Af den spädas blick och plantans dunkla,
268 |
269 |
På den unges kinder syntes stora
Tårar nu. "O fader", så han sade,
"Nämn ej namn, som längst af jordens toner
Susat i mitt öra, jag har glömt dem;
Låt mig glömma, låt mig hata minnet
Af mitt tomma nattlifs skuggestalter."
Men den gamle talte full af allvar:
"Yngling, hata ej din ungdoms skola,
Nyktos-dalen och dess minnen icke;
Höga läror skrefvos för ditt hjerta
Der i bilder, dunkla, späda, svaga.
Se dig kring i verlden! O, hvad ser du?
Öfverallt försonarns bomsterrike.
Mörkt för den som blindt till honom stormar,
Är det klart och öppet för det öga,
Som i kärlek stilla höjts mot honom.
Yngling, värd att skåda är hans blomgård.
Solar sår han der, och stjernor strör han
Kring som liljor, vårdar stora länder,
Stöder folkslag, hör också den minsta
Menskoblommas suck, och, mildt till alla
Lutad, låter dem sin kärlek dricka.
Gå, som förr till Marmarynes blommor,
Ut i verlden gladt och utan bäfvan,
Det är Herrans blomgård du besöker.
Bor blott i ditt hjerta Christi kärlek,
Blyg, ej rusig, skall du finna saligt,
Hur i allt Han skymtar fram, hur solen
270 |