| 37 |
Hjerta, hjerta, hade jag dig framför mig,
Låge du oroliga i min hand här,
O, då skulle hastigt min trogna omsorg
Bringa dig lugnet.
Som en mor sitt barn, jag dig skulle gunga,
Föra, sakta vyssjande, fram och åter,
Tills du upphört klaga och nöjd din plåga
Glömde i sömnen.
Men nu bor du slutet i barmens fängsel,
Otillgängligt stängdt för hvar vänlig hyllning,
Blott för honom blottadt, som oupphörligt
Rubbar din hvila.
