| 116 |
Varm på fästet lyste vårens sol,
Öfver fälten dagg och fjärlar blänkte,
Och på ängen stod en ung viol.
Vet du, hvad den täcka blomman tänkte?
Jo, hon tänkte: o, hur ljuft att här
Lefva, tjusa, hoppas, le och njuta!
Du, som mig i ljus och färger klär,
Låt min blomning aldrig, aldrig sluta!
Så hon bad. Var det en fåfäng bön?
Var det fröjd, hon sökte, eller smärta?
Bad hon om att vara ung och skön
Till sin kind blott eller till sitt hjerta?
| 117 |
Bed som blomman, blomma du jemväl!
Lif och tjusning älskar lifvets engel.
Bed som hon, men för din blomstersjäl,
Ty förgänglig är din blomsterstängel.
