| 82 |
Re’n släckt är lampan i min flickas kammar,
Ett blekrödt månsken blott på rutan flammar,
Och genom slöjan, fäst för den, jag ser
Den skönas bild ej mer.
| 83 |
Snart skall hon bäddens trygga fristad hinna.
Se’n, blyga Cynthia, blif min spejarinna,
Och yppa vänligt, hvad du skåda fått,
För mig och natten blott.
Om med en blick, der himlen strålar åter,
Hon sammanknyter händerna och gråter
Och talar ord, som blott en engel hör,
Sin aftonbön hon gör.
Men om den höljda barmen rörs och bäfvar,
Ett leende på rosenläppen sväfvar,
Och kindens låga sakta tänder sig,
Då drömmer hon om mig.
