| 61 |
Hur säll i vaggans famn du hvilar än,
Hur obekant med villorna och flärden!
Din bädd -- af modershand bereddes den,
Din ro -- af syskon från den högre verlden.
Som morgonlugnet kring en källas blå,
Så frid din lefnads oskuldsbölja söfver;
Ty tidens vinge slog ej än derpå,
Och ödet gick ej än med storm deröfver.
Du ler: -- o, röjdes dock en gång för mig
Den bild, som leker i ditt slutna öga!
Det är ej jorden än, som tjusar dig,
Det är ett minne från det fjerran höga.
Sof, späda barn! Hur ljuf är ej din lott,
Med blommans lif att hjertats lif förena!
I dina blickar herrske slummern blott,
Och drömmens engel i din barm allena.
