| 28 |
Från molnens purpurstänkta rand
Sjönk svanen, lugn och säll,
Och satte sig vid elfvens strand
Och sjöng en juniqväll.
Om nordens skönhet var hans sång,
Hur glad dess himmel är,
Hur dagen glömmer, natten lång,
Att gå till hvila der.
Hur skuggan der är djup och rik
Inunder björk och al,
Hur guldbestrålad hvarje vik,
Och hvarje bölja sval.
Hur ljuft, oändligt ljuft, det är
Att äga der en vän,
Hur troheten är hemfödd der,
Och längtar dit igen.
Så ljöd från våg till våg hans röst,
Hans enkla lofsång då,
Och snart han smög mot makans bröst
Och tycktes qväda så:
Hvad mer, om än din lefnads dröm
Ej sekler tälja får?
Du älskat har på nordens ström,
Och sjungit i dess vår.
