Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 309.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vårt folk förgås, vårt land är dömdt,
Vi finna ej ett rum så gömdt,
Dit ej din hämnd sig sträcker.
Och dock vi måste, Herre vred,
För dina fötter falla ned
Och dig i straffet vörda;
Att det, fast upp till randen fyldt,
Är mindre dock, än vi förskyllt,
Det lägger sten på börda.
Omkring oss se vi qval och nöd,
Ett bittert lif, en hopplös död,
Allt jämmer, ängslan, fara;
Och se vi i vårt eget bröst,
Då skönjas der, för frid och tröst,
Dödssynder uppenbara.
Ho löser våra skulders band,
Ho böjer af din starkhets hand
Och stäcker, Gud, din aga,
Der, nådens konung, sjelf ej du
Till mildhet vänder om ännu
Och vill ditt straff förtaga?
Du bär en faders ljufva namn,
Du öppnat oss en broders famn
I Jesu famn och skote;
Full är all verlden af din nåd,
Att allt förlåta har du råd,
Fast jord och himlar bröte.
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
