| 29 |
Ett år har gått till ända,
Ett år af nådens tid,
O Gud, till dig vi vända
Vår tanke, var oss blid;
Se an oss nådefull
Och låt det, som blef brutet,
I glömska varda slutet,
För Jesu Christi skull.
Ty, Gud, om hämnd du hvälfver,
Ho blifver skuldlös qvar?
Ho är, som vet det sjelfver,
Hur tidt han syndat har?
Ett veta vi allen,
Att en oss vill försona
Och du åt honom skona
Oss arma, hvar och en.
Vi tacka dig, o Herre,
För tusenfaldig nåd;
Det bättre som det värre
Var allt ditt visa råd.
Om vi vår vilja fått,
Om du oss hade gifvit
Allt, hvad som önskadt blifvit,
Ack, hur då illa gått!
| 30 |
Hvad är, som oss behagar?
Jo, att i lustar gå.
Men du gaf klara dagar
Och mulna likaså.
Der modet blef för stort,
Der lät du sorgen komma;
När sorgen gjort oss fromma,
Kom trösten lika fort.
De sår, din tuktan slagit,
Låt dem tillsamman gro,
Låt, hvad du gett och tagit,
Befrämja hopp och tro,
Och gör det nya år
För oss välsignadt, Herre,
Att det med synder färre
En gång ifrån oss går.
O Gud, vår lefnad skrider
Emot sitt mål hvar dag;
När till sitt slut den lider,
Oss då till dig upptag,
Der år ej täljas mer,
Och inga skiften hända,
Men glädje utan ända
Du åt de trogna ger.
