| 31 |
O Jesu Christ, att nalkas dig
Och dig i tro tillbedja,
Det endast kan på sorgens stig
Rätt innerlig
Vårt arma hjerta glädja.
Med himmelsk ro, med salig fröjd
Vi oss i dag påminna
Hur, konung, du af himlars höjd,
På jorden röjd,
Lät som ett barn dig finna.
Vi stanna vid en krubbas brädd,
Der, Jesu, är ditt läger;
I herdatjäll af strå beredd
Är dig din bädd,
Det är, hvad här du äger.
Och med så torftig vård ändå
Och i så ringa ära
Du växa skall och krafter få,
Dermed du må
All verldens skulder bära.
Din barm som vår vid hjertats slag
Vi höjas se och sänkas;
Hvad ondt gör du, att den en dag
För menskolag
Skall med ditt hjertblod stänkas?
| 32 |
Vi se din panna klar och blid,
Kring den skall törne vridas;
Och händren, sänkta nu i frid,
Snart blir den tid,
Då de vid korset smidas.
Det är den lön, du finner här
I denna verlden vränga
För det, att du dess börda bär
Och redo är
För den i döden gånga.
Och hade allt sitt gods och guld
Dig jordens slägter gifvit,
Din kamp och död för menskors skuld,
Din kärlek huld,
Hur fattigt lönt den blifvit!
O Jesu, ve, att äfven vi
För godt så ondt dig göra,
Att för hvar synd, vi falla i,
Vi stå dem bi,
Som dig till korset föra!
Vi veta ingen annan bot,
Så syndiga och arma,
Än falla, Jesu, för din fot:
Tag oss emot,
O Herre, dig förbarma!
