| 10 |
Hur är ditt namn, o Gud, ej stort
Och herrligt öfver alla,
Ehvar det blifver nämndt och spordt
Af dem, som dig åkalla!
Ej talas ord, ej stämmes ljud,
Som klingar, som ditt namn, o Gud,
På fromma läppar ljuder.
Der verldens makt slår ned med hot
På den, som det förkunnar,
Upprättar du en makt emot
Af barns och spenbarns munnar;
Du låter stenar ropa det,
Och luftens flock ej blifva mätt
På lust att det besjunga.
Jag ser mot jorden, och du är
Tillstads, hvart jag mig vänder,
Jag ser mot himlarne, och der
Gå verk af dina händer.
Din ära, Herre, är ej skymd,
Den strålar klar från stjernors rymd,
Som den ur stoftet lyser.
| 11 |
O, hvad är menskan, att så mon
Du vill om henne vara?
O, hvad är menniskones son
Att så din nåd erfara?
En tid förskjuten, snart på nytt
Har han sin kamp i seger bytt,
Af dig med ära krönter.
Du gifver allt uti hans makt,
Gör honom stor allena;
Han ser för sina fötter lagt
Ditt verk att honom tjena.
Du honom till en herre gör
Utöfver allt, hvad dig tillhör,
Fast han i svaghet föddes.
Så må väl prisas högt din nåd,
Din mildhet aldrig glömmas,
Din vishets djup och dina råd
I evighet berömmas.
Gud, ljufligt är ditt namn, o må
Det äradt och välsignadt gå
Från slägte och till slägte.
