Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sagdt. Hans mening förstod soldaten och förde till ögat
Handen och strök på en gång från den skäggiga läppen en darrning,
Se’n vid sin staf, orubblig och lugn, uppblickande åter,
Teg han en stund och tog omsider ordet och sade:
"Ärade herre, oss behöfver ej menniskolifvet
Lära, hur vanskligt det är, och hur ringa att bygga sitt hopp på.
Ofta vi sett långt förr, än ett qvällsmoln mister sitt skimmer,
Äfven den rödaste kind omskifta i färgen och hvitna;
Skulle förgängelsen då oss drabba med skräck som ett under?
Satt jag dock mången qväll i den ensliga stugan vid härden,
Såg tallbrasan till glöd förvandlas och hörde, hur stormen
Växte med dån der ute och dref snöskurar mot väggen.
Hoppet gladde mig då; han kommer, tänkte jag, åter,
Hugger mig ved och väcker till låga den slocknande glöden,
Lättare blir det väl då, långt gladare slutar jag dagen.
Ärade herre, nu han kommer ej; skulle jag klaga?
Kom han, satt han en gång kanhända som jag i ett skogstjäll
Krumpen och tyst med kryckan och ålderdomen till sällskap,
Ägde ej någon älskande själ att vexla ett ord med,
Ingen att hvila sitt öga uppå tillgifvet och vänligt,
Ingen att trygga sig vid i sin bräcklighet. Vore ett sådant
Lif väl önskeligt mer, än den fredade hvilan i jorden?
Lycklig är han, som sluppit; för mig byts sakta till afton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
