Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Att lyda var han van,
Af inga makter lär han mer ett annat."
Han talte dessa ord
Och gick på furstens milda vink ur rummet,
Och ensam i sin sal
Blef Woldmar åter med sin tysta lycka.
Han dröjt ett ögonblick,
Då dörren uppläts dristigt af Miljutin;
Den åldrige steg in,
Af tjenarskaror fåfängt återhållen.
Först när af furstens blick
Han möttes, stannade han stum i vördnad
Och böjde djupt sitt knä,
Mot golfvet sänkande sin höga panna.
Från Woldmars anlet flög
Den skymt af vrede snart, som först der röjdes,
Och vänligt sträckte han
Emot den årbetyngda slafven handen:
"Miljutin", var hans ord,
"Hvad gör, att så din furste du bestormar?
Stå upp, hvad är din bön?
I dag går ingen sorg från denna boning."
Den gamle drog en suck:
"O herre, ringa är den ringes klagan;
En lärka ägde jag,
Din hök har röfvat henne från min hydda."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>