Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Femte sången.
Hvad är menskan att mot er hon stormar?
Stjernor like, i onådd rymd
Len I genom molnen af jordens öden,
Dem i lek en fläkt af er vilja styr.
Nu var Fjalar konung gammal vorden,
Satt mest stilla i högbygd sal,
Hade ej se’n länge sitt land beskådat,
Ej fått andas svalkande sjöars luft.
Och det blef en dag, och solen stigit
Nyss ur böljornas bad i glans,
Och dess aldrig åldrade glädje lyste
Som i forna dagar i salen än.
Kungens hog var lätt i morgonstunden;
I förklaring hans anlet sågs.
Om förflutna, stormiga tiders minnen
Talte han i grånade kämpars krets.
Plötsligt höll han midt i sagan inne,
Stod från tronen i höghet opp.
"Vingsnabbt flykta," sade han, "styrkans stunder,
Och för minnet äger man dagar nog.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
