97 |
Sådan sörjde han nu, den varubeprisande Ontrus,
Och uppväckte hos mången de svalkande tårarnas vällust.
Äfven fuktades du, förståndige Petrus, i ögat,
När på din hustru du såg, den goda förståndiga Anna,
Och på din reslige son och din väl uppfostrade dotter,
Gladt erinrande dig, hur på Tjäderkulla de samfält
Bodde i ostörd ro som fogelungar i nästet.
Begge greto de der af sorg och glädje i vexling,
Medan de drucko sitt öl och sågo den långa minetten
Slutas och hörde fiolernas sorl nedstämmas och gigans.
Men då reste sig hög Zacharias, värden på Hjerpvik,
Lemnande säte och rum vid öfversta ändan af bordet,
Och framträdde med manliga steg allvarlig på golfvet.
Alla betraktade straxt med förvånade blickar den gamle;
Ty så var han att se som ett åskmoln, när det på fästet
Tågar i rodnande prakt och kyler den qvalmiga dagen.
Hotfullt stannar det då omsider; den fjättrade viggen
Bryter sig lös med dån och bestrålar det yppiga regnets
Genomskimrade skur; men odlaren häpnar och fröjdas,
Skådande himlen i hot och den tvinande tegen förfriskad.
Sådan syntes han nu, Zacharias, der han betänksam
98 |
Men det klappade re’n på hans läpp, det besinnade talet,
Längtande ut, och han tog den raske Mathias vid handen,
Tog sin dotter också och fordrade tystnad och sade:
"Äfven att dansa är väl på sin tid; jag tadlar ej dansen,
Tadlar ej heller joller och skämt, då det öfvas anständigt;
Men man hör dock ej alltid, så länge det skiftande lifvet
Varar, fiolers ljud och gigor, som mana till polska;
Glädjen sändes ej heller så rik till den bördiga jorden,
Att den beständigt förmår med vederqvickande håfvor
Hugna en menniskas själ och böja dess sinne till skämtet;
Derför gagnar det väl att i tid påminnas om allvar.
Äfven det vacklande barnet förstår, hvar lära förutan,
Njuta sin lycka och vet att trifvas och leka i glädjen;
Men att vid hårdare dar och vid mödosammare pligter
Handla med mod och hvad rätt, hvad orätt skilja med klokhet,
Dertill måste du öfvas af många betänkliga skiftens
Vexlande lopp eller ledas af den, som mera bepröfvat.
Derför är det ock väl att höra den åldriges varning.
99 |
Först må du gömma, Mathias, de ord, jag dig lägger på hjertat,
Trettio-årig sjelf den sextio-årige gubbens:
Sörj ej mer, då du mister en sak, än du gladdes att få den,
Sist gå så med din hustru till doms, som du går med ditt öga!
Enkla synas de väl, de herrliga språken, af fädren
Ärfda från barn och till barn, men huslig lycka och välgång
Växa ur dem som blommor ur ängens bördiga sköte.
Se, hvad du äger, och allt, hvad af menniskohänder ihopbragts,
Har sin fiende ock, olyckan: din lefvande åker
Härjas af hagel och frost, och din hjord förstöres af vilddjur.
Så omskiftar din lycka, som snö försvinner om våren,
Är den ej tryggad på fastare grund än på jordiska håfvor.
Men då du lider en skada, betänk, hvad glädje dig skänktes
Af det förlorade först, och väg derefter din saknad,
Och jag tror, du ej då skall sörja din hjessa till grå hår;
Ty, som sparfven år från år förstorar sitt näste,
Öker ock menniskan gerna sitt bo och värderar ej mycket,
Hvad hon förvärfvat re’n, ty det icke förvärfda är mera.
Men mot din hustru vare du mild, som det egnar den starke,
100 |
101 |
102 |
Genast var det att se, hur de öfrigas tigande läppar
Öppnades hastigt till lof och beröm för det ljudande talet.
Men så hviskade mången sin granne förtroligt i örat:
"O, att han drucke som nu, Zacharias, från morgon till afton;
Gerna trakterade den, som klok förnöjes af klokhet."
Medan det hviskades så, och en hvar förnöjdes af talet,
Gick Zacharias tillbaka och tog välvördig sin plats in
Högst vid bordet, der bänk med bänk i vinkel förenas.
Ej förglömde han der att tömma sitt stop för de sinas
Stadiga lycka och väl, ej heller att röra sin tunga
Ömsom i egna förståndiga värf och ömsom i andras,
Såsom han mycket sett och mycket bepröfvat i verlden.
Men på den ärlige Aron, som lagt fiolen på bänken,
Medan han sorglös satt och torkade svetten ur pannan,
Höll välaktade herr kommissarien sitt öga beständigt.
Honom värderade så den förståndige herrn, att han hellre
Låtit omsider sin yppersta dräng borttåga till andra,
Än han den åldrige släppt ur sin gård. En fradgande stäfva
Tog han i handen till slut och bjöd den gamle och sade:
"Aron, min vän, drick öl och förfriska dig, som du, förtjent har
Genom din polska, som ljöd som ett nordanväder i furan,
103 |
Stäfvan emottog rörd den förståndige Aron, sitt anlet
Lyfte han högt, att den svällande tårn knappt kunde ur ögat
Rulla, men glad i sin själ genmälte han: "prisa och tacka
Vill jag min Gud, som mig förde till er, välaktade herre!
Mycket jag pröfvat, det värsta af allt för den grånade gubben
Var dock att vandra omkring som det irrande molnet i luften,
Utan att känna ett rum för den efterlängtade hvilan.
Ofta med ängslan såg jag på färder från socken till socken
Från landsvägen emot kyrkgårdarne. ’Aron,’ jag tänkte,
Äfven den uslaste här i den by, du tågar igenom,
Har dock sin tröst och sin borg der inom den hägnande muren;
Du, hvar dig unnas en gång att hvila ditt tröttade hufvud,
104 |
Så samtalade dessa och lyssnande bidde de andra.
Sedan skötte man åter med glädje den stojande dansens
Muntra bestyr, och den fattige var som den rike vid godt mod;
Ty man saknade ej fioler och skrällande gigor,
Polskor, minetter, förplägning och ord i den rymliga stugan,
Medan man firade der till gryende morgon i samdrägt
Männernas lyckade jagt och de älskandes raska förlofning.