Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Molnets broder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När han, delad mellan hopp och ängslan,
Hann den gård, der kyrkans herde bodde.
Sköflad syntes nu den stora gården,
Tom och ödslig lik en afklädd holme,
Sedd från träskets is en vinterafton.
Men i stugan satt vid muren ensam,
Trött af år, den gamle knekten Klinga.
Nu, när denne hörde dörren röras,
Såg sin vän från forna dagar komma,
Sprang han upp, fast lam af sår och mödor.
"Än har dagen ljus för oss," han sade,
"Då de unga trampa våra stigar,
Kraft och mandom ej är glömd i landet.
Sådan gudstjenst har i dag här hållits,
Att ett barn, som hört den nu i vaggan,
Skall förtälja den för sonasöner.
Se, i roflust lik en skara vargar,
Kom han, landets ovän, segerdrucken,
Följd af blod och härjning hit. – Det mindre
Kan förtigas, om ock ej förgätas;
Men när troppen re’n i blod sig mättat,
Blott de värsta blifvit qvar på stället,
Då steg jämmern öfver dam och bräddar.
Nu emellan tvenne ystra hästar
Bands den ädle herden, dittills skonad,
Att till fots den vilda ryttarn följa.
Kort var dommen, inom några stunder
Skulle handen domna, foten svika,
Och hans hvita lockar sopa stoftet.
Ensam stod den gamle, upp mot himlen
Såg hans öga, som mot himlen skådas,
Då på jorden allt är natt och mörker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
