Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Von Konow och hans korporal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han fick knappt ur mustaschen sitt sista ord,
När för en trumf af Brasken han damp till jord;
Det var dock nästan mera än svar på tal,
Det hade han ej väntat af sin korpral.
Upp sprang han, drog sin värja, af vrede blek:
"Hvad har du understått dig, krabat," han skrek,
"Nu skall dig djefvuln taga med hull och hår,
Då midt i värsta striden din chef du slår."
Men korpral Brask stod lugn i sitt gamla skick.
"Håll in er värja, herre, ett ögonblick,
Tills jag fått mäta honom hans skeppa full,
Som höll på er och sköt, då jag slog er kull."
Med dessa ord han lade geväret an.
I samma stund såg Konow en skäggig man
Bakom en buske störta till marken ned,
Knappt tjugu alnar långt från hans jägarked.
"Och var det den, hvars kula mig pep förbi
Det ögonblick, jag föll, må vi vänner bli.
Ett tag som ditt, det kallar jag karlatag,
Och aldrig lär jag glömma det, tänker jag."
Nu lefver Brask hos Konow se’n många år,
Den ena går alltjemt der den andra går,
Som kära vänner får man dem ofta se,
Och nästan lika ofta så träta de.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
