Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Döbeln vid Juutas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Döbeln vid Juutas.
Herr prosten talte: "Döbeln är en hedning,
Förtappad är han evigt, om han dör.
Jag kommer, varnar, bjuder tröst och ledning,
Och han, han ligger tyst en stund och hör;
Då reser han sig plötsligt upp i sängen:
’Drif ut prelaten,’ ropar han åt drängen,
’Och akta dig, om han släpps in härnäst!’
Är det ett språk af en, som nalkas döden?
Dock, han må svara sjelf för sina öden,
Jag har gjort nog som menniska och prest!"
Så talte vid sitt middagsbord, det rika,
Herr prosten, der han satt i all sin ståt,
Han talte så och drog en suck tillika
Och skar en bit af steken än och åt.
Men på sin bädd låg Döbeln, tärd af plågor,
Hans barm sågs kämpa, ögat brann i lågor,
Och feberflammor färgade hans hy.
I sträcktåg nyss hans skaror norrut ilat,
På tvenne dygn, de sista, icke hvilat;
Sjelf var han kommen till Ny Karleby.
Han led af pulsens brand, men i sitt sinne
En eld, mer tärande än den, han bar;
Såg man hans öga, röjde sig der inne
En oro, djupare, än feberns var.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
