Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fänrikens helsning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En högrest krigarbild, en smärt gestalt,
Gick han sin bana fram, den raske gossen.
Han var mitt ögas fröjd från dag till dag,
Han kände icke mig, men honom jag.
Jag mins hans stämma: fostrad högt i nord,
Ljöd den som nordan skarp inför plutonen;
Till målet bar som kulan hvart hans ord
Och trängde in, ty det var krut i tonen;
Det låg ett vittne re’n i denna röst,
Att den var hemma från ett trofast bröst.
Och hvart det bar, hvad helst han pröfva fick,
Vid hopplöst återtåg af nöd och våda,
Brann samma eld i samma öppna blick,
Sågs samma lugn i samma anlet råda;
Det var, som om man läst i bronz deri:
Än kommer dag, än är ej allt förbi.
Ibland när farten norrut blef för stor
Och mången kämpe gret af harm och smärta,
Då bet han tänderna ihop och svor,
Men tåren gömde han uti sitt hjerta;
Blott pressadt från hans läppar hörde vi:
Än kommer dag, än är ej allt förbi.
Och dagen kom, hans festdag, då vår här
Med ära kunde veckla ut sin fana.
Vid Revolaks ljöd ropet: i gevär!
Och krigarn, jagad nyss, fick ändra bana.
En blixt af fröjd flög genom männens rund,
Det var en stund, en oförgätlig stund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
