- Project Runeberg -  Samlade skrifter / Fjerde bandet. Fänrik Ståls sägner och prosa-dikter /
187

(1870) Author: Johan Ludvig Runeberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lurendrejaren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

uthållande orkan, och vattenmassor häfdes icke mer,
utan uppsletos ur hafvet. Ett fint dugg af skummet och
de liksom bortsopade topparna af vågorna späckades
in i den från molnet nedstörtande hagelskuren och
inskränkte i förening med natten till mindre än
en alns rymd synkretsen äfven för det skarpaste
öga. Jakten hade tagit in alla ref i storseglet,
och jullen var upphissad om bord.

Vår gamle kund stod vid rodret och malde tobak
mellan tänderna, som om hans mun varit en qvarn och
stått i omedelbart förhållande till elementernas
häftighet. Hans besättning postade hvardera vid sitt
skot. Det var icke tid att sofva mer. Den lilla
farkosten låg med sin lä-sida tätt invid vattnet,
och hvarje våg från lovart öfverspolade den med ett
duschbad från för till akter; den gamle hade hela
sin kraft och sin instinktlika bekantskap med rodret
af nöden, för att i hvarje stund moderera fartygets
lopp upp i vinden och hindra det att antingen kantra
eller gå öfver stag. Men vid all den beundransvärda
säkerhet, hvarmed han beherrskade skutans minsta
rörelser och förstod att liksom taga väldet af tvenne
de mäktigaste elementer i förening, var hans tanke så
litet bunden vid tillfällets företeelser, att han med
den fullkomligaste besinning inlät sig i ett samtal
med den adertonårige ynglingen, som bredvid honom
skötte storseglets skot, och som med en för raskare
lynnen vid känslan af fara naturlig språksamhet tog
till ordet.

"Och får icke nu," så började han, "lilla Fröja
fötter under sig att komma hem, så kommer hon ej på
hela hösten; men jag vill slå vad att, om det blott

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:02:07 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/runeberg/4/0189.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free