- Project Runeberg -  Samlade skrifter / Fjerde bandet. Fänrik Ståls sägner och prosa-dikter /
189

(1870) Author: Johan Ludvig Runeberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lurendrejaren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

"Jag vet ej, min far," började ynglingen åter,
"men hvad mig beträffar, har jag alltid varit mera
rädd för alla dessa förfrågningar, efterspaningar
och krånglerier, som företagas emot oss gossar på
klipporna, se’n vi haft någon kappsegling med kronans
slup, än för hans egna nickor, fast ingen kan säga
annat, än att de skjuta skäligen bra, åtminstone i
lugnt väder. – Nu tycker jag att blåsten håller på
att skrala af; jag tror det klarnar snart igen."

"Jag har lefvat i fem och sextio år, på det sjette och
sextionde," utlät sig gubben, "men aldrig har något
ord från en domares mun gått mitt hufvud så nära
som drufhaglen från dessa tull-nickor många gånger
gjort. När fiskmåsen slår ned i varpet, så må han få
sig en hagelsvärm i skrofvet, om han skall skjutas,
ty lyfter han en gång mörten upp och far sin väg,
är det för sent att uppsöka honom bland de andra,
som sitta på klipporna eller sväfva kring sunden. –
Klara att släppa ut refven! Byn pustar i själtåget
redan. Der tror jag vi ha en stjerna i lovart." – –

Samtalet afbröts här, och den unge gossen gick att
verkställa befallningen. Det tjocka molnet låg redan
med sin digraste tyngd i lä, och vid sin framfart
hade det liksom bortryckt med sig de tunna dunster,
som förut höljde fästet. Det ena ljuset tindrade upp
efter det andra på himmelen, och köld och lugn följde
nu på den stormiga störtskur, som passerat. Vågen
ensam tycktes icke vilja ändra lynne; den häfde sig
än med samma våldsamhet, och dess oroliga, hotande
puckar voro blott så mycket mer hörbara, som stormens
hvinande i segel och tacklage ej mer förtog eller
förvirrade deras ljud. Ändteligen upphörde äfven
detta,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 16:40:14 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/runeberg/4/0191.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free