Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lurendrejaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Och dertill säger jag amen, nemligen med behörig
förbannelse öfver tull-hajarnas goda kap den
gången. Gossen hade jag velat taga till jungman när
som helst, ja, om det gällt en resa på Ostindien. Och
en skål för hans ärliga död och för alla goda
vänner! Jack, fyll i våra glas!"
Glasen fylldes åter, och den tystnad, som var liksom
helgad åt väntan på dem, afbröts genast af kaptenen,
så snart han med en klunk pröfvat den nya brygden
och funnit den god.
"Nå, hvad hörs vidare i land, min gamle vän," började
han nu, "vet vår patron vänta oss, eller är ni eljest
af egen drift ute på förtjenst?"
"Jag har ej satt min fot i land på flere dygn,"
svarade den gamle. "På redden fick jag ett bud, att ni
väntades. Detta var i går aftse, och nu är jag här."
"Så, så, min gamle kund," utropade kaptenen,
"då måste vi öfverenskomma om er frakt, förr än
ni lägger ut från sidan. Det är ej godt att narras
med er i den punkten, och edra fordringar växa som
brodden på landtbacken. Då man far ut, är den knappt
ett qvarter hög, och då man kommer hem, står den en
öfver hufvudet."
"Tre tunnor råg och tre tunnor salt, herr kapten, icke
ett korn derunder," utlät sig med mycken bestämdhet
den gamle.
"Stiltje och läsegel!" utropade kaptenen, "ni är,
fördömme mig, utan brassar i hufvu’t. Tror ni att
rågen ärfver sig i köpmannens bod, och att saltet
växer som snö om vintern? Nej, nej, grund i lovart,
fäll, min gubbe, fäll!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
