- Project Runeberg -  Samlade skrifter / Fjerde bandet. Fänrik Ståls sägner och prosa-dikter /
203

(1870) Author: Johan Ludvig Runeberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lurendrejaren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

upp mot klippan på ett afstånd från hvarandra, som
hvarken tycktes ökas eller minskas. För hvarje gång
lurendrejarens jakt höjde sig på toppen af någon
våg, syntes den så nära, att man om bord på slupen
nästan varit frestad att ropa honom an. Löjtnanten
betraktade tigande skådespelet; ändteligen utbrast
han, liksom vaknad ur en dröm: "Fins det en skönare
syn i naturen än ett ädelt fartyg i stormen, det må
heta skepp, brigg eller jakt? Se den lilla båten,
huru den lätt som en svan dyker ned i bråddjupet af
vågen och stiger upp igen, utan att en droppe vatten
tynger de hvita vingarna. Och stormilen hviner,
och hafsskummet yr, och den böjer sin sida ned,
liksom uppgifvande hoppet om motstånd och längtande
att byta lifvets strider mot hvilan och döden; och
nästa ögonblick står den högrest upp igen och glänser
mot solen. Ett ädelt fartyg, som genom sig sjelft
är fridlyst för storm och haf, borde vara det för,
hvarje annan makt och dess besättning vara fredad,
som man är det i en kyrka. Jag ville vara om bord
hos honom der borta för att få betrakta vår slup." –

"Du ångrar väl icke ditt vad?" inföll i en temmeligen
kontrasterande stil hans vän.

"Jag ångrar hvarken detta eller, något annat, som jag
hållit," återtog den andre; "men mig gör det ondt om
dessa arma djeflar, dem vi jaga som vilddjur från
strand till strand och sund till sund; de äro dock
menniskor och våga lif och blod och tåla köld och väta
för en bit hårdt bröd åt sig och de sina. Jag ville
hellre sitta i lä om denna klippa och meta aborrar,
som jag i min barndom ofta gjorde, än nu kasta min
nickas harpun i den sköna hvalfisken, som simmar der
framför oss."

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 16:40:14 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/runeberg/4/0205.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free