- Project Runeberg -  Samlade skrifter / Fjerde bandet. Fänrik Ståls sägner och prosa-dikter /
220

(1870) Author: Johan Ludvig Runeberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eldsvådan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

med full fart i snaran. De första af de eftersättande
jagarena, som hoppade öfver gärdet, ibland dem vår
käcke trumslagare, hunno se sin stolta fånges sista
lifsryckningar; han var strypt.

Och nu nödgas vi gå litet tillbaka i tiden, för att
göra bekantskap med en man, hvars fruktade anblick
snart skall öka förskräckelsen i detta tragiska
uppträde.

Vi hafva redan tillförene haft tillfälle omnämna
stadens hedervärda bagare, herr Gyllendeg, och ville
önska blott, att han förläsaren vore lika bekant som
för hvarje person på två, tre mils väg omkring hans
skylt.

Herr Gyllendeg hade redan hunnit öfver sitt sextionde
år, och hans hår var grått af ålder, ej blott af
mjöl. I fyratio år hade han varit bagare på orten,
och han älskade att inblanda i sitt tal denna
sin berömmelse. Folket påstod honom vara stenrik,
och säkert var, att han icke saknat bröd. Aldrig
kunde väl den jul-kuse, han i sin ungdom bakade
som mästerstycke, och i anledning hvaraf han trodde
sig skapad till mycket mer än bagare i en småstad,
aldrig kunde väl den i fyllighet, mjellhet och
glans mäta sig med sin fader och upphofsman. Sitt
goda hull, som i öfrigt var det mest imposanta i
hans väsende, hade han småningom skaffat sig genom
– "bekymmer och förargelser." Läsaren förvånas; men
hans eget påstående var, att sådana utgjorde hans
dagliga kost. Onekligt är, att de tjenade honom till
retningsmedel för appetiten, och derför, så ofta
han ville göra sig en rätt god måltid eller eljest
kände olust och äckel, gick han på förhand ned i sin
verkstad och tog sig en förargelse.

Nu på gamla dagar hade vanan blifvit en ovana hos
honom; han kunde knappast lefva en timme utan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 16:40:14 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/runeberg/4/0222.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free