- Project Runeberg -  Samlade skrifter / Fjerde bandet. Fänrik Ståls sägner och prosa-dikter /
266

(1870) Author: Johan Ludvig Runeberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den väntande

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Emellertid hade denna hans buse en bundsförvandt,
som gjorde den dubbelt fruktansvärd och öfvermäktig,
och denna bundsförvandt var hans naturliga
godsinthet. Nästan alltid dukade han under för
endera af dessa makter eller för båda förenade,
och hans fruktlösa kamp öfvergick då hvarje gång
till ett otåligt brummande mot den, som satt dem i
rörelse emot honom. Sålunda började han sin dag med
hunger efter bestyr och knot, och han grep då till
sina handelsangelägenheter, för att ur dem tvinga
så mycket af detta slag, som han förmådde. När han
kommit till slut med dem, kunde han sägas hafva
gjort en tarflig frukost. Nu begaf han sig till sina
vänner, för att ur deras affärer pressa ut åt sig sin
middagsmåltid, och denna blef alltid rundligare. Derpå
hade han gerna tagit sig en liten lur; men då kommo
vanligen hans vänner i sin ordning till honom och
proppade i honom ett mellanmål af kommissioner, som,
om hans tjenstaktighet än var mätt, hans godsinthet
dock tvang honom att hålla till godo.

Under allt detta var han i ett omedvetet uppror både
mot sin hunger och dem, som tillfredsställde den,
emedan hvardera lika litet unnade honom fred och
ro. I alla fall och oaktadt allt hans brummande, var
han för sitt i grunden välvilliga och fördragsamma
lynne allmänt älskad. Kanske hade hans egenheter
också blifvit mera jemnade, om han kommit sig till
att gifta sig; men i sina yngre dagar hade han icke
fått tid att tänka på sådant, och nu mera började
han äfven anse könet för mycket inskränkt till sin
natur och för litet dugligt i affärer, för att vara
värdigt någon reelare uppmärksamhet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:02:07 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/runeberg/4/0268.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free