- Project Runeberg -  Samlade skrifter / Fjerde bandet. Fänrik Ståls sägner och prosa-dikter /
294

(1870) Author: Johan Ludvig Runeberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Processmakaren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fart, sprang lätt trippande genom snön öfver gården
och inträdde i sekreterarenas rum, dit ljudet af ett
muntert glam och skenet af upptända ljus redan på
afstånd behagligt inlockade honom.

Snart hade han der vid ett glas, som lika villigt
bjöds som emottogs, helt och hållet förgätit både sin
principal och hans angelägenheter och satt nu hela den
långa qvällen i sin snäfva, sorgfälligt bibehållna och
borstade svarta frack bland de unga moderna herrarne,
rik som en konung och vida sorglösare, betalande
derjemte med tallösa historier från sin akademiska tid
och sina tingsturer de artige värdarnes frikostighet.

Minnet af forna såväl gladare som sorgligare dagar i
förening med punschen gjorde hans hjerta mjukt som
vax, och det var ej utan ett innerligt deltagande,
endast ibland afbrutet af ett litet öfverdådigt
skratt, hans unga, ännu icke till filistrar mognade
åhörare upptogo de enkla, lätt förstådda teckningarna
ur hans egen lefnad: huru han växte upp med hela
verlden i utsigt, han såsom andra, huru hans horizont
småningom mulnade vid akademien, till dess äfven
hans närmaste mål bortskymdes helt och hållet, och
det tomma skenet af verldslig ära och utmärkelse blef
honom af vana lika umbärligt, som solen var honom nu,
der han satt i en varm kammare med ett glas för sin
qväll och bröd för sin morgondag. Så förflöt qvällen,
och herr Gåsevinge märkte i sin vekhet ej, förr än han
kom ut på gården för att begifva sig hem till hvila,
huru veka hans knän blifvit.

Då vår kund kom ut på trappan, hade snön upphört att
yra, blåsten saktat sig, och månen framträdt mellan de
skingrade molnen. Hela nejden strålade af ett magiskt
skimmer, och stillheten, som redan rådde öfver allt,
gjorde den dubbelt inbjudande.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:02:07 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/runeberg/4/0296.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free