- Project Runeberg -  Samlade skrifter / Fjerde bandet. Fänrik Ståls sägner och prosa-dikter /
300

(1870) Author: Johan Ludvig Runeberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Processmakaren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

"Jag hade svårt att få den narren att begripa, att
ingen är så galen, att han permitterar sin dugligaste
soldat midt under brinnande krig. Eljest var jag just
på vägen att ge efter för deras klagan, ty jag har
en upprorisk natur, som i vissa afseenden är svår att
hålla i tygel, men jag kom i lagom tid att kasta ögat
på er, Gåsevinge, och såg, huru nöjd menniskan kan
vara, om också icke allt går henne så väl i händerna,
och denna sak räddade mig från en stor dårskap. Och
nu får ni lof, min vän, att sätta er ned och ställa
våra trupper i ordning; hvad mig beträffar, måste
jag gå upp till häradshöfdingen, för att med honom
planera ut marschen för det hela. Gif akt på er sjelf,
min vän, och låt icke den lede frestaren få makt
med er, medan jag är borta. Så, så, jag kommer väl
sjelf till rätta med öfverrocken, besvära er icke,
herr Gåsevinge; men mina galoscher, hvar kunna de
vara? Tack, tack! Lycka till goda koncepter; jag
lär väl föga komma från tingssalen mera under denna
förmiddag. Farväl!"

Så snart öfversten lemnat rummet, öppnade herr
Gåsevinge vägkost-skrinet och tog sig en liten
värmare, för att kunna motstå morgonkylan. Straxt
derpå kastade han sin kapprock på sig och smög sig ut,
i afsigt att söka upp den fatala reversen, ifall den
ännu kunde finnas qvar på stället, der han i anfallet
af sin menskokärlek sist lemnat den.

Då han kom ut på isen, fann han icke ens sina spår
mer, emedan ett oväder åter inträffat under natten,
och att något nära erinra sig, hvart och huru långt
han riktat sin färd, stod icke i hans makt. Högst
snopen vände han derför tillbaka hem och började nu
att med ansträngningar af alla sina krafter ordna och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:02:07 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/runeberg/4/0302.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free