- Project Runeberg -  Samlade skrifter / Fjerde bandet. Fänrik Ståls sägner och prosa-dikter /
309

(1870) Author: Johan Ludvig Runeberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första brefvet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fasa de år, då midt under blomningens och fullhetens
tid förödelsen kom och härjade grönskan och glansen,
öfverdrog med hvit svepning de afklädda qvistarne
och lät träden försofva sina skönaste dagar och
såsom stela vinterspöken bortskrämma all glädje af
sommaren. Jag dröjer ogerna med minnet härvid, ty af
allt i naturen är mig intet så förfärligt som åsynen
af lefvande oskyldiga väsendens långsamma aftyning
och förtidiga död för den frätande tanden af en mask,
som de sjelfve medvetslöst skydda och nära. Ack,
hvad vore väl lifvet utan kärlek till sitt stoft,
hvad är väl plantan, om den icke lätt och gladt bär
sina förgängliga blommor och blad?

Den täcka löfsaln af alar, som ni inredde vid
stranden, dit jag nu sträckt fruktplanteringen, –
jag glömde att säga er det – har jag ej hjerta att
rubba. Den står ännu midt ibland äppel- och päronträn
som ett kärt minne af er. Rosa syr ibland der inne och
berömmer anblicken af den höga kullen och kyrkan på
andra sidan om sjön. För min del tycker jag mindre om
detta ställe för det svåra stengrundet der utanför,
och det beständiga skrålet af måsar, som alltid äro
vana att vistas der. Det är förunderligt, huru lätt
jag störs af minsta oljud. Kanske kommer denna min
otålighet deraf, att jag lefver hela min tid bland
dessa fromma och tysta väsenden, hvilkas högsta skrål
är en sakta hviskning, då vinden rör deras svigtande
grenar och blad.

Vet ni, min herre, ibland ledsamheter, för hvilka icke
en gång vi här äro frikallade, hände oss för några
dagar sedan en af särdeles märkvärdighet. Det hade
varit klart hela morgonen, och vädret var vackert,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:02:07 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/runeberg/4/0311.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free