- Project Runeberg -  Samlade skrifter / Fjerde bandet. Fänrik Ståls sägner och prosa-dikter /
312

(1870) Author: Johan Ludvig Runeberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första brefvet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dagligen, just på morgonstunderna, göra sina
promenader här förbi. Jag vore frestad att tro, att
samma mask, som de senare åren skonat fruktträden,
nu flyttat sig öfver på menniskorna. Min herre, här
lefver en sekt af gudaktiga, tysta, hemska varelser,
som räkna det för sin seger att förkasta jordlifvets
fröjder, och som betalat, hvad de anse för sin högre
skatt, med kindernas daggfärg och ögats eld. Hvilket
ombyte att från mina friska, glada blommor se ut på
dem! Jag kommer ständigt från sådana möten med en
nedslagenhet, en tryckande känsla, som följer mig
hela dagen, och ofrivilligt, hvilar jag med min tanke
på det bekymmer, jag skulle känna, om jag vore en
dessa menniskoblommors högre broder och hade dem
under min vård, såsom jag här har stoftblommorna
i min trädgård.

Och nu slutar jag mitt långa bref
med de varmaste helsningar från Rosa. Hon ber fråga,
huru blomsterlökarne, som hon senast sände till er
dotter, vilja trifvas och gå. Till hösten lofvar hon
ett parti andra. Kanske gör hon dem då sällskap sjelf,
om ni tillåter. Hon behöfver se sig litet omkring i
verlden; hon är redan sexton år. O, min herre, hon var
ett barn blott, då ni var här; nu är hon fullvuxen,
och hvarför skulle jag frukta att med glädje säga,
hur skön hon är? Hvad har jag dock sjelf kunnat
uträtta till hennes bildning, jag här i mitt dammiga
förkläde, med händerna mörka af stoft och hufvudet
fullt af bekymmer för mina örter och trän! Hennes mor
har länge hvilat i grafven, och jag har blott kunnat
se hennes tillväxt och glädjas. Sjelf har hon vuxit
upp, utan ledning af en mensklig hand, med den blåa
himmelen till far och hemmets lugna blomsterverld
till moder. Jag

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 16:40:14 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/runeberg/4/0314.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free