- Project Runeberg -  Samlade skrifter / Fjerde bandet. Fänrik Ståls sägner och prosa-dikter /
315

(1870) Author: Johan Ludvig Runeberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra brefvet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

blick, såsom om hon velat rycka mig in i sitt
hjerta. Hon gick sakta den långa gången utföre och
försvann bakom poppelhäckarne. Då böjde jag knä,
begärde mitt barn tillbaka af Gud och gret. Min herre,
friden kom åter och saktmodet, och jag följde Rosas
spår. Då jag hunnit dörren till hennes kammare, hörde
jag hennes röst. Det var rösten af en bedjande, men
den var låg, och en fläkt susade i almens krona vid
trappan. En stund förgick, vinden höll anden, och jag
hörde ord: "Han, han kan blifva dig ett verktyg; jag
är blott en svag qvinna. Tag honom upp i ditt ljus,
om du ock skall kasta mig i min natt tillbaka."

Mitt hjerta ville smälta af kärlek och sorg. Jag
öppnade dörren tyst, helt tyst, och steg in. Rosa
hade märkt det, och hon kom mot mig, leende som en
engel. "Jag har bedt för dig, min far," voro hennes
ord, "och jag har blifvit bönhörd, ty du kommer in
till mig och är mild." Jag slöt henne i min famn och
kysste hennes panna. Men jag ville icke störa oss
med ord, utan teg och gick åter ut till mitt arbete
att söka tröst.

Middagstimmen träffades vi som vanligt. Vid bordet
förekom ej ett ord om morgonuppträdet. Jag ville
undvika och glömma. Rosa talte mycket om sin slägtinge
och sin vistelse hos henne: med hvilken ömhet hon
blifvit bemött, huru mycket hon fått lära af henne
och de ädla menniskor, som hon hos henne sett och
lärt känna, huru vigtigt det vore äfven för mig –
här tystnade hon och fullföljde icke sin mening. Ve,
ve, min herre, att jag så litet sett utåt från min
blomstergård, och så litet lärt känna menniskorna
och verlden! Ni förstår allt. Jag skickade min blomma
bort för att uppammas i ljus, och man har planterat
henne i eld.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:02:07 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/runeberg/4/0317.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free