- Project Runeberg -  Samlade skrifter / Fjerde bandet. Fänrik Ståls sägner och prosa-dikter /
316

(1870) Author: Johan Ludvig Runeberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra brefvet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ingen våldsamhet likväl; jag kufvade mig, och Rosas
ord fingo ingen tydning. Hela den öfriga tiden var
hon stillare och log stundom ett leende, som påminte
om förr. Men midt ibland de ljusa skiftningarna i
hennes anlete såg jag nu för första gången ett drag,
som blott sällan bortblandades och aldrig försvann,
ett drag af lidande och förvissning, likt den första
skugga, som mulnar på den hvita liljans blad och ej
en gång i skimret af solstrålar upphör att förråda,
att blomningen når sitt slut.

På eftermiddagen såg jag icke Rosa, men mot qvällen
lät jag kalla henne ned i trädgården. Hon kom, jag
tog henne vid min arm, och vi spatserade i alléerna,
till det mesta tigande. Väl var det min afsigt att
tala, men aftonen var för skön och mitt hjerta för
fullt. Slutligt kommo vi ned till stranden. För ett år
sedan hade jag en dylik qväll stått med Rosa på samma
ställe. Allt var lika som då; blott hon – – men jag
såg äfven nu på hennes anlet en blink af glädje, då
hon kom ut från den skymda gången, och den stora klara
sjön med dess stränder och holmar och den sjunkande
solen och det gyllne himlahvalfvet öppnade sig för
hennes anblick. "Det var här," sade jag åt Rosa,
"du en gång gjorde mig en fråga, som ännu gör mig
glad, fast mycket förändrat sig."

"Hvad frågte jag då?" sade hon och såg mig an med
förundran.

"Litet, ganska litet; det var knappt en fråga,
det var en suck, en kort bön. Men du hvilade här,
efter att hela dagen hafva sysslat med blomstren i
trädgården. Sjelf satt jag nära intill och såg än
på nejden och än på dig, ty ni liknade hvarandra då
mera än nu, och likheten gjorde mig lycklig. När då
hvarje fläkt lagt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:02:07 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/runeberg/4/0318.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free