- Project Runeberg -  Samlade skrifter / Fjerde bandet. Fänrik Ståls sägner och prosa-dikter /
318

(1870) Author: Johan Ludvig Runeberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra brefvet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hjessa, och säger hotande och kulen: se, allt detta
är intet, förneka, förkasta, förakta det, om du
vill tillhöra mig, mig, för hvilken det, som glöder,
älskar, andas, lefver, är en fasa, och hvars rike är
den eviga tomheten, der intet väsende lifvar sitt
stoft, ingen kraft jublar i seger, ingen svaghet
gråter i kärlekens nåd."

Jag talte med eld, ty sanningen tände sig till låga
i min själ, och mitt barn gick vilse i natten och
skulle lysas tillbaka. O, min bäste, hvad skulle jag
företaga? Rosa gret och bad förlåtelsens Herre icke
hora mina ord. –

Aldrig har det kostat mig mer att segra öfver mig
sjelf, än det kostade mig då. Kärleken bistod mig,
och jag behöll segern. Jag kufvade min vrede – nej,
icke min vrede – min förtviflan, och sanningens
klarhet kom fridsamt tillbaka i min själ.

Vid foten af det träd, i hvars skugga vi stodo,
växte i sin oskuld en skön, späd, hvit lilja, nyss
utflyttad ur sitt drifhus, för att ammas af den
friska sommarvärmen och i frihet genomblomstra sitt
lif. Blott en dag hade den sköna blomman skådat fram
ur sin knopp, och öfver sitt anlete bar hon ännu
detta skimmer, som tyckes tveka, om det skall höra
till jorden eller himmelen, och som gör det omöjligt
för ögat att bestämma, hvar bladet upphör, och hvar
färgen, daggen, luften, ljuset tager vid. Jag offrade
henne för mitt barn, ryckte henne opp ur mullen och
skuggan, bortblåste stoftet från hennes rot och fäste
henne på en qvist af trädet, med den veka kronan
vänd mot solens ohejdade strålar. Jag tog Rosas arm,
vi gjorde tysta en vandring kring parken och kommo
till vårt förra ställe tillbaka.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 16:40:14 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/runeberg/4/0320.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free