- Project Runeberg -  Samlade skrifter / Fjerde bandet. Fänrik Ståls sägner och prosa-dikter /
319

(1870) Author: Johan Ludvig Runeberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra brefvet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Blomman hade börjat gulna redan; borta var den sköna
glansen från hennes hy, och bladen lågo vissnade i
solens ljus. "Se," sade jag åt Rosa, "nyss växte denna
blomma lågt och sträckte sin rot ned i jorden. Och
skuggan höljde hennes lif, och stoftet rörde hennes
stoft; men bar hon ej mera af himmelen i sitt väsende
då, än hon nu bär, och var hon icke min glädje då, i
stället för att hon nu är min sorg? Om hon nu med egen
makt lösryckt sig från den plats, min kärlek anvist
henne, och, för att snart renas till idel skärhet,
skilt sig från gruset och lyftat sig opp i solens eld,
skulle jag derför älska henne? Skulle jag icke säga:
dö, fåvitska blomma, ty du kan icke lefva så!"

"Att dö," sade Rosa leende, "är det ett ondt att dö?"

"Att dö," sade jag, "är att födas till lif, att
dö är ock att födas till förstöring. O, min Rosa,
att dö såsom denna lilja i går dog knopplifvets död,
för att i dag utbreda sin silfverhvita krona, det är
att dö, för att lefva i rikare fägring och glädjas
i en ljusare verld. En sådan död dog liljan, då hon
bröt sitt fängelse, och hon dog den icke derför,
att hon vissnat i sin knopp, utan derför, att hon i
sitt dunkla hem frisk och trogen vårdat sina blad,
tills naturen fann dem mogna att möta dagen. Så dör
den, som dör för att lefva. Han brådstörtar icke ur
sin knopp, utan han fyller den med skönhet och lif,
och sedan bortkastar han icke sina blad, utan utbreder
dem i glädje och ljus."

Så talte jag. En stund förflöt i tystnad. Allt var
lugnt, högtidligt, väntande. Jag hoppades. – Det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:02:07 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/runeberg/4/0321.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free