- Project Runeberg -  Samlade skrifter / Fjerde bandet. Fänrik Ståls sägner och prosa-dikter /
332

(1870) Author: Johan Ludvig Runeberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fästingsfångarne

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

"Aktning för rätten, gosse!" sade denne. "Stilla med
blåa nätter och stjernor i Saimadjupet; sådana ord
passa icke här."

"Men då jag sade honom," fortfor ynglingen, "att jag
för ingen vågade yppa, att jag varit på åsen, for
mörkret bort från djupet, och det blef dager. Denna
gång voro vi länge tillsammans, och sedan träffades
vi dagligen. Jag satt då på höjderna och såg öfver
vattnen, och han satt nära invid och såg på mig, och
hans öga var gladt och troget som en hunds. Stundom
gaf han mig silfver och lärde mig, att om nätterna
taga mig häst och rida till staden. Dädan hemtade jag
allehanda åt honom och mig. Så led sommarn framåt,
och det blef en mörkare tid. En morgon, då jag steg
opp, hörde jag gårdsfolket säga, att en man visat
sig om natten med eld vid vår stuga, men släckt
elden och skyndat bort, då hundarne börjat anfäkta
honom. Min morfader var gammal och nästan blind; men
han var nu vild af vrede öfver den obekante mannen med
elden. Han kallade mig mordbrännarunge och sparkade
mig ut ur stugan till att börja min vallgång. Denna
dag kom jag sent på åsen, emedan vattnet var kallt,
och jag väntade tills solen var högt uppe. Men då
jag träffade den mörke, gingo vi längs vägen på
kammen af åsen, tills milen började fyllas och den
tog slut. Ibland stannade vi en stund och sågo mellan
björkarna vid vägen och öfver strandgranarnes toppar
ut mot fjärdarna. Och det var den mörkes nöje att se,
huru jag med en kastad sten nådde långt ut i vattnet
på båda sidor om oss. Men då vi hunno änden af åsen,
satte den mörke sig ned på marken och tog min hand
och nödgade mig att sitta. Och då vi sutit en stund

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 16:40:14 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/runeberg/4/0334.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free