Samlade skrifter / Sjette bandet. Literära och strödda uppsatser /    1. Freja, poetisk kalender för 1833 af C. F. Dahlgren (1870) Author: Johan Ludvig Runeberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

1. Freja, poetisk kalender för år 1833, af C. Dahlgren.

(1832.)

För hvar och en, som med ringaste uppmärksamhet följt den svenska literaturen, är herr Dahlgrens författareförmåga känd, likasom det stora uppseende, den väckt och underhållit, och det ofantliga beröm, den skördat. De flesta svenska tidningsblad hylla honom, och hans lof har genom dem förbredt sig äfven utomlands. Det skall derför säkert förefalla mången besynnerligt, ja, i hög grad förmätet, att jag tager mig friheten vilja genom några nummer af tidningen spela herr Dahlgren och fortfara i min rol, tills jag tycker mig tillräckligen hafva tröttat både mig sjelf och andra. Jag vill dock söka vara så modest i mina anspråk som möjligt och betingar mig ingen större teater-personal än en enda medhjelpare, som blott en enda gång behöfver öppna sin mun för en sång till mig, och för resten får vara stum och färdas hvart han behagar. -- Herr Dahlgren uppträder.

Värdaste läsare, eller högtärade läsare, eller gunstige läsare (jag vet ej, hvilketdera epitet jag rättvisligen bör nyttja), min ypperlige vän och säkre

14

befordrare! Nu är jag i en fördömd knipa. Som du vet, (och hvad vet icke du?) var min 1833 års Freja redan 1831 om julen färdig och har vandrat ut bland allmänheten i högröd kjol med svart garnering, med namn och karakter tryckta på framstycket, på bakstycket åter det ringa priset af 1 rdr 16 sk. b:co. Så långt hade jag kommit och trodde mig ännu kunna hinna ett år till före min tid, det är, genast derpå utgifva Freja för år 1834. Men så när är min spekulation i putten råkad, och om icke Vår Herre eller du, upplyste gynnare, hjelper mig till rätta, torde jag snart komma i klassen af dessa nål- och syl-hjeltar, för hvilka klockan är gjord, och lik den stora mängden af genier få följa med min tid. Du frågar om orsaken till denna min förlägenhet, och jag svarar: Nemo saltat sobrius, d. ä. i fri öfversättning: ingen saltar nykter på sillsallat: d. ä. ingen skrifver en roman utan personer. Ja, så rasande står det nu till, att, om ej du vill ställa dig till min disposition och för samma ändamål värfva en hop till af både herrar och damer, jag sannerligen ej vet, hvad jag skall företaga. Posito, jag skulle kuppa af Stockholms-Posten den gamle farbror Mårten, och be herr Nicander skaffa mig Hoby-flickan, ehuru den slynan ej vore legd för 16 skillingar, och se’n söka mig en älskare bland gardeskarlarne, eller hvar jag kunde få honom. Du torde invända: men hvarför icke bruka de personer, som ni förut skaffat er; det tyckes ju ingen brist hafva varit på folk i edra romaner förut? Hvar är Nahum Fredrik, hvar är Liljeconvaljenstolpe, H. E. Grefve Husgafvel &c.? -- Ack, käre läsare, jag har ju längesedan sagt, att de äro engagerade vid herr Wildners ballett

15

allesammans, emedan jag ej kunde uppehålla dem längre, och hvad de personer beträffar, som florerade med 1833 års Freja, stå sakerna ännu värre. Majoren har förspelat icke blott sina riddarerustningar och de frackar, han vann af sina kära gäster, fänrikarne, utan, o tempora, o mores! sina kläder, rubb och stubb. Jag kan väl ej, med permission sagdt, framdraga honom naken heller inför ett upplyst publikum. Hvad angår ryttmästaren, påstå en del, att han blifvit bysatt för en öfverdrifven gästfrihet; andra, att han ätit ihjäl sig med kalkonstek; andra, att han dött af chagrin öfver, att han ej fick 24 sk. stycket för alla 15 hundvalparna, som för de 6 han sålde åt militärerna, utan måste dränka dem; andra och de trovärdigaste påstå, att han drunknat i smuts, der han gick och stod. Brukspatron har supit ihjäl sig, länsmannen har för andra gången fastnat med händerna mellan plankspolarne och vet, som förut, ej att vända om händerna, för att slippa fri. Sekteren har jag låtit ligga ogild, och de englalika fröknarna, i hvilkas blickar hela himlar af kärlek och oskuld lågo, och som framför alla passat att kurtisera igenom en roman till, ville gifta sig, som läsaren vet, andra gången de sågo fänrikarna, ropade någon timme derefter: förena oss! och stängde sig se’n in med sina herdar i lusthuset, der de nu släppa ingen hvarken in eller ut, om pocker vore lös. Hade det varit en, som älskat en, så hade blygseln troligtvis hindrat henne att vara så snabb; men de voro nu tre som gingo till tre, och det förändrar nu saken, som jag på något ställe tillförene klarligen bevisat med exempel af Adam, Eva och ormen. Den lilla nätta ryttmästerskan, som läsaren mins af sandspår-historien, var i öfrigt uppenbarligen en

16

nolla, och har sedermera ej ändrat lynne. Jag mins ej, om vi ha flere qvar än gårdsfogden, och denne sitter för närvarande i en ganska kinkig klämma; han är nemligen arresterad för spanmålslasset, som han stal, och väntar med det första sina 40 par på ryggen. Sic itur ad astra, så bär det raka vägen till fanders! En Freja för 1834 skall jag ha ut nu, och jag vet ej hvar jag skall taga folk. Läsaren behagade tillåta mig en liten digression. En bland de yppersta och första regler, en auktor har att iakttaga och vända sig till godo, är att aldrig låta bli att skrifva. Vill han författa vers, och det ej längre bär sig på samma meter, så må han hoppa i en annan, brister den, i en tredje o. s. v., till dess han kan draga fram i nödfall med den nordiska ragouten på prosa, hvarpå jag här vill lemna ett exempel bland sinom tusende: "Nu mer jag ej dväljes bland gudar deruppe; jag föll, vet ej huru, hit ned från min höjd. Nu bor i mitt sinne en längtan, en trängtan, som jemt visar uppåt &c." Sönderhackar man nu tillbörligen klumpen, så blir af prosan en passabel poetisk anrättning, som kan serveras i hvilken kalender som helst. Se bara på!

     -- -- -- -- -- --
     Till dess kan han draga
     Fram, i nödfall,
     Med den nordiska
     Ragouten på prosa,
     Hvarpå jag här vill
     Lemna ett exempel,
     Bland sinom tusende:
     Nu mer jag dväljes
     Bland gudar deruppe,

17

     Jag föll, vet ej huru,
     Hit ned från min höjd.
     Nu bor i mitt sinne
     En längtan, en trängtan,
     Som jemt visar uppåt. &c.

Citatet är ur en kalender, som dock är en bland de drägligaste. Denna rättighet att göra vers, huru man vill, utgör just poeternas Habeas corpus akt, och kallas i deras konstitution: licentia poetica. Sammaledes, om man vill skrifva prosa, en roman eller dylikt, och har hvarken koncepter eller personer, så kan ingen neka en att göra digressioner, dylika som denna, ty rättigheten ligger grundad i licentia prosaica, prosatörernas magna charta. "Men jag pratar bort både tid och papper. Dessa onödiga rader kosta läsaren kanske en bancoskilling."

Värdaste läsare, hvar var det vi voro sist? Jo, vid folkbristen. Denna borde dock hushållningssällskaperna eller akademien för de fria konsterna kunna afhjelpa. Tyst! Ett förträffligt projekt faller mig i hufvudet. Kunde jag blott få hit krukhoppan ifrån min 1833 års Freja, så skulle väl min förlägenhet snart vara häfven. Jag tviflar ej på, att ju menniskor ännu vore färdiga att hoppa i den, liksom den sköna fröken var, som jag omtalte; ty alldenstund hon for af dit utan orsak och genast, så måste väl äfven nu inga orsaker behöfvas, för att åstadkomma följder, der denna kruka är. Den förträffliga passoppen kunde på detta sätt få en hel laddning diverse personer, och komma i sporrsträck med hela frakten till mig. Sapperment! På bordet vid min dörr står ju en kruka med vatten. Jag kunde ju se bedröfvad ut som

18

gossen i min saga, kanske krukan började tala till mig, såsom hans gjorde. Se, så! Nu ser jag hängfärdigt sorglig ut. -- --

Krukan.

     Hvarföre gråter du, min lilla vän?

O, här måste jag ju lida brist på all ting och är ej i stånd ens, att få hit farbror Mårten för min 1834 års Freja.

Krukan.

     Det skall jag nog afhjelpa.

Se man på! Det var f--n, sad’ Filén. Jag ville knappt tro, att något sådant vore möjligt. Men hör jag ej hennes steg i trapporna redan? Hon kommer tillbaka.

Farbror Mårten.

Uff, uff! Den förbannade krukan. Bäst jag stiger in i henne och vet af ingenting, börjar hon skala af, så att jag fått mig en andtäppa på halsen af skumpningen. Uff, uff! ödmjuka tjenare! --

Sitt ner, min herre; jag hinner för närvarande ej med er; jag måste se ängslig ut.

Krukan.

     Hvarföre ser du så bedröfvad ut?

Jag har ju för litet folk till min roman.

Krukan.

     Det skall jag nog skaffa råd för.

Godt, godt! Hon flyger af, så att man knappast ser skymten af henne. -- Nu, min herre, hvad säger ni derom? Jag har tänkt bruka er i min Freja?

19

Farbror Mårten.

Himmelen förskone! Jag är ju en visa i hvar mans mun förut redan, ända sedan Stockholms-Posten fick mig i klorna. Jag var dock hos honom en ärlig rofgubbe blott; men Gud vet, hvad ni vill göra af mig, en försupen Mollberg, en fosforist, en utspelad major, en dåre, en tjuf? -- -- Himmelen bevare mig, uff, uff!

Menniskan vet ej sina tillkommande öden, och det är bäst att finna sig i dem, så de glada som de bittra. Men hvad hör jag för ett skrål i trapporna? Krukan är här.

Röster utanför dörren.

Låt bli mig, låt bli mig, herre; är ni galen? Rif mig inte! Kyss mig inte! -- -- --

Kors, ett helt älskande sällskap! Hvarifrån har jag äran emottaga er, mina damer?

Damerna.

Skola vi svara poetiskt eller prosaiskt?

Svaren på ren prosa, ty jag har ej tid att höra vidlyftiga explikationer.

Damerna.

Från spinnhuset. -- Vi hoppade in i den der fördömda krukan, och vips flög hon af öfver staket och stängslen och skyndade hit.

Hvad har jag då att tacka för lyckan af herrarnes bekantskap?

Herrarne.

Vi sågo sällskapet i krukan och hoppade in med. --

Men hvad är det för ett upptåg att så der ligga på knä, hela raden. Kunnen I då icke vänta, tills romanen börjas? Hvad menen I damerna skola säga

20

om en sådan djerfhet? I första ögonblicket! Utan att hafva sett hvarandra förut! --

Gunstige läsare, blif ej förskräckt. Jag lofvar vid min auktorliga ära, att här allt skall gå anständigt och skickligt till. Jag svär till och med att låta hvar och en af dessa sex herrar dö af en hopplös och obesvarad kärlek. Naturenligheten fordrar det ovilkorligt. Ty då jag i min förra Freja lät tre de allrasötaste fröknar, dem jag både ville och borde måla såsom bildade, täcka och oskyldiga, mötas för första gången af tre unga fänrikar vid återkomsten från ett bad och på fläcken besvara deras knäfall med en kärleksförklaring och sedermera ganska noga akta, att foglarna ej skulle undslippa dem; så kom det deraf, att de voro tre. Tre skulle naturligtvis, såsom jag förr förklarat, vara vida lättfärdigare än en; derför gick det, som det gick; men förhållandet blir åter helt annat nu; ty älskarinnorna i 1834 års Freja äro sex. Hvad en i tidens längd möjligen kunde bevekas till, tre åter genast vilja, det vill, när de äro sex, i evighet ingen. På denna djupa naturfilosofi hvilar nu hela knuten och upplösningen i 1834 års Freja, som du skall få se. Derför tålamod, och alldeles ingen solfjäder fram! Men nu får jag lof att bli ängslig igen. -- --

Krukan.

     Hvad går åt dig, arma poet?

Jag äger ju inga tankar för min roman.

Krukan.

Det skall jag nog afhjelpa, ehuru det kan dröja någon timme, ty det är lång väg till Danviken.

21

Nu är jag riktigt otålig, läsaren likaledes, gissar jag. O, att den långa, stygga, tråkiga timmen vore sin väg! Skola vi lägga patiance tillsammans? Jag förmår hvarken äta, dricka eller sofva af idel väntan. Nå, fröjde själen, timmen är förbi. Krukan hörs redan pusta vid dörren; nu träder hon in, svettig, uppblåst och blodröd af strapatseringen. Välkommen, välkommen, min ödmjukaste tjenare! Kors, en hel skeppsladdning med tankar, inlagda i flaskor, buteljer, askar, dosor, strutar och konvoluter med bladguld omkring, som ryttmästarens skrapade näsa. Låt oss examinera en och annan. Du, min vän, hvad har du på etiketten? Korpen är hvit. En humoristisk baddare! Ypperligt! Än du då? Surr surreri surr. Tanken är målande. Ett gäsande mjöd, en surrande bisvärm, en murrande katt, ett pokulerande sällskap -- allt uttryckes genom denna enda tanke. Låt oss gå vidare; hvad har du? Tirliti tirliti, tralala tralala , hej hoppsan och hejsan hurra. Den och den! Jag kan ju få ett helt skaldestycke af dessa enda tankar. -- Nå hvad säger du då, lilla bytinge, som lagt dig allrahögst der? Har du någon etikett qvar? Hvad pocker! Jag är Dahlgren. -- Du är hin heller! Den är mig en munter gök den, det måste jag säga! Vidare i texten. Hvad säger du der? Sum sum dinglidang! Brum brum dinglidang? Hu, hi, plingliplang! Lu, lu, li, dingdang! Det der är ju min egen vind! En skamlös stöld ur mina år 1828 utgifna ungdomsskrifter, senare delen, pag. 100, nederst på sidan. Kratsch! Så gör man med slika kompilationer. -- Vidare, du då? Stockholms-Posten är dum. Godt! Det kan sägas om, fast jag sagt det en gång förut. Det är ett ord, som publiken hör gerna i dessa tider.

22

Men nu får jag lof att göra ett litet öfverslag, för att se åt, hvad jag kan ha af förra besparingar att vinka på vid förefallande behof. Pro primo, har jag af gammalt i mina 1828 års ungdomsskrifter ett st. bingbinglibing, ett d:o dingliding, båda på sidan 101; ej mindre har jag på sid. 165, i förra delen, att tillgripa böljor, som låta tralala; dito på dito echon, som svara tralala; d:o på samma sida en vind, passande for vikar särskildt, som uttrycker sig: vyss vyss tripp tripp; så har jag ett troll derstädes, pag 102, som jag kan vid behof få att låta rasch, rasch, scha, scha, och pollola; åtminstone vägrade det ej på besagda ställe att ge dessa ljudliga tankar ifrån sig; så har jag elfvor i meranämnda skrifter, pag. 15, senare delen, hvilka behändigt fylla en rad med: hohu, hohu, tillilu! vidare en ifrån Hagalund hemtad tupp på samma sida, som med karakter och andragande: kukeliku! fyller 2 rader väl; så finner jag, pag. 67 i andra delen, en mängd saker, ordnade gerad efter hvarandra, som kunna vara goda nog att plocka ut bitar af; de äro: rosorna, klipporna, ängarne, dalarne, kullarne, foglarne, vågorna, ekarna, björkarna, skyarne, i synnerhet om det gäller att skrifva vers, ty hvart och ett af dessa ord har fyllt och fyller troligen ännu med heder sin rad; i förra delen, pag. 171, hittar jag kratsch; kratsch finnes också pag. 172; d:o en förträfflig vallhornston: tu lu lu! tu lu lu! pag. 266, har jag vindars och blåklockors bing, att ihogkommas, då jag råkat sluta någon vers med kring; d:o ljuder det kyp kyp kyp från hvarje sten på sid. 28, d:o på d:o sum sum sum från hvarje gren; det förra behöfver jag blott sätta are till, så får jag kypare, det senare blir, med det lätt tillagda ma,

23

summa, och sålunda kan det i min roman ej bli brist, hvarken på fluidum eller betalning, oberäknadt alla andra fördelar af dessa tankeläten; dazu har jag tili, tili, noch krak, krak, krak, krax! noch en sjö, som är en dummer jös; utom en ändlös reservtrupp af la-laer, tra-traer, scha-schaer, dingler, dangler, Mulpher och Marcolpher; så att, när jag rätt betänker saken, det icke kan bli så svårt, att få ihop ett par hundra sidor. Adde den sist ankomna lasten, hvilken borde bilda det nya och originella i arbetet; ehuru, om jag skall dömma efter den nyss anställda förflugna inventeringen, jag har skälig anledning att misstänka, det Danviks-laddningen bestode till det mesta af oblygt kompilerade satser ur mina egna skrifter. Vare härmed huru som helst, är jag färdig att gripa mig an nu.

Mitt herrskap, herrar och damer, som skall komma att bistå mig med edra personer i denna kamp, sägen mig, i hvilken årstid ni vill ha handlingen placerad? Vår eller höst ville jag föreslå. I den förra årstiden vaknar naturen, i den senare går hon till sängs. I hvardera upprymmes sinnet och stämmes till kärlek. För att relevera hvarderas egenskaper och lätta ert val, så vill jag stämma upp här, Impromptu, först en vårsedan en höstsång. Gifven akt!

     Nu är vintern sin kos,
     Och med sippa och ros,
     Och med fröjd och begär,
     Är han ändtligen här,
     Den förtjusande vår.
     Hjertat bultar och slår,
     Hej hoppsan, och hejsan, gutår!

24

     Su-su-sus -- su-su-sus!
     Hvilket sorlande brus
     Mellan buskar och fjäll!
     Hvilken dag, hvilken qväll!
     Mellan bäckarnas språng,
     Hvilket ljud, hvilken sång!
     Hej hoppsan och hejsan, plingplång!

     Su-su-sum-su-su-sum!
     Kors, hvad luften är ljum!
     Kors, af bin hvilket surr,
     Hvilket brummande murr!
     Sköna zephyr, hur sa’?
     Nätta herre, hva-ba?
     Hej hoppsan och hejsan, hurra!

     Tirliti, tirliti!
     Ljufva lärka, så fri,
     Under skyarna der!
     Hit med glaset, mon frére!
     Ej medalj, pris och rang,
     Men hur ljufligt hon sang!
     Hej hoppsan och hejsan, plingplang!

     Ku-ku-kukeliku!
     Ändå tuppen med fru!
     Hur kavater och nätt,
     Hvilken ståtelig sprätt!
     En sultan i sitt hus,
     Under vårsol och ljus,
     Hej hoppsan och hejsan, burdus!

25

     Kra-kra-kra-kra-kra-krax!
     Det var icke en lax!
     Det var kråkan, som skrek.
     Fram med porter och stek!
     Fram med paltar också! --
     Denna vers slapp jag så.
     Hej hoppsan och hejsan, gå på!

     Klang-klingeli-kling!
     Hela laget omkring!
     Hin i krogar och hål,
     Recensenter och skrål.
     I den grönskande vår
     Hjertat jublande slår.
     Hej hoppsan och hejsan, gutår!

     Tuli-tu, tulitu!
     Lilla qvittrerska du,
     På den gungande gren!
     Sicken en, sicken en!
     Lalala, lalala,
     Tralala, tralala,
     Hej hoppsan och hejsan, hurra!

     Ku-ku-ku-ku-ku-ku!
     Ku-ku-ku-keliku!
     Su-su-surreri surr!
     Mu-mu-murreri murr!
Uff, uff, puff, puff! Hoho, kratsch! Hoho platsch!
     Det var d-n till sats!
Klappa händren! Hej hoppsan, klitsch, klatsch!

26

     Pa pe pi po pu py!
     Hvad den tonen är ny!
     La le li lo lu lång!
     Hvad är detta för sång?
     Nö-nö-nöff, nö-no-nöff!
     Är det här à la boeuf?
               Oui!!! Oui!!!

Mina vänner, hvad synes eder, skulle det duga att uppträda under våren? Hörden I, huru ljuft lärkan tirlitiade , tuppen kukelikuade , och den lilla qvittrerskan sjöng tulitu? Hvad var det icke i öfrigt för ett surr-surrande, murr-murrande, pa-pe-piande och la-le-liande, så att man kan säga, att hela naturen bestod af idel läten? Vi skola nu pröfva hösten. Jag vågar ej lita på, att min förmåga att improvisera skall vara outtömlig. Vid förefallande behof vill jag derför låna ett och annat ur mina förra arbeten; men för att vara ärlig, skall jag noggranneligt antyda det förut sagda genom en så kallad spärrad röst. Hör, hör!

     Nu är hösten här.
     Bröder, jag svär,
     Värre krabat
     Fins ej i någon stat.
     Se, hur sin regnkappa grå
     Han drager uppå !
     Ut skall han gå
     Med hela sitt skrå,
     Vindar och stormar och åskor och snö:
     Sommarn är dö’;
     Alla dess blommor ä’ strödda omkring,
     I ring,

27

     Blifna till ingenting.
     Blåklockan klämtar ej mer bingbing;
     Krossad är hon med allt, hvad henne blef gifvet;
     Se, så är naturen, så är menskolifvet.
               Kratsch!
     Nu gaf han sin första stöt.
     Hej, hvad gemöt!
     Se, vid hans sida rider ett troll!
     Hör, hur det ropar på håll:
               Rasch, rasch!
     Se, på en ekorre det rider galant;
     Hvar stal det denna häst af en skalds adjutant? ^[1]
               Scha, scha!
     Hör, hur det skriker bland skogar och fjäll:

     Nu hoppa så snäll,
     Du gångare god,
     I ett hurtigt mod.
     Scha! Scha!
     Låt det gå,
     Hoppa på,
     Ned och opp,
     Opp och ned,
     I galopp,
     Öfver stockar och led.
     Pollola!
     Ingen rast, ingen ro,
     Öfver berg, öfver mo,
     Scha! Scha!

28

Låt det gå,
     Hoppa på,
     Ned ock opp,
     I galopp,
     I ett ljungande mod,
     Du gångare god! --

Se, der ilar en vind,
Svartmuskig om kind,
Nyss var han in på en krog,
Der några supar han tog,
Sprang genom fönstret in och ut,
Lärde sig några ord rotvälska till slut.
Hör, hur han talar med klang:
     Sum sunt dinglidang!
     Brum brum dinglidang!
     Hu hi plingliplang!
     Lululi dingdang!
Hu, jag blir bang och förskräckter:
Sällan talar en vind, om han ej är knäckter.
               Plang!
Der slog han in vårt fönster -- det sang.
     Strunt, strunt! Låt det gå,
     Friskt upp, låt oss slå,
     Slå i, klunka på!
     I morgon, hå, hå!
     Kanske redan då
     Vi ligga om kinden helt kalla och blå.

Älskelige bröder, skola vi nu sluta? Nej platt icke! Hvad? Skola vi afbryta vår sång, för det att höstvindens tenorstämma vill sjunga solo i den murknade konsertsalen naturen, der alla ljuskronor äro utblåsta,

29

och regnet basar in genom tak och väggar? Skola vi hålla våra hjernors ångskepp, tankarne, hemma för att vänta bättre väder? Nej, må vi låta punschens ångor drifva maschineriet, och friskt skall det bära af i den gränslösa rymden, medan sucken stelnar i gapet på Norrström, vofflorna frysa fast i månglerskornas korgar, böckerna klappa tändren i herr magister Wiborgs boklåda vid Storkyrko-brinken, och Valerii fluga domnar. Pharaonerna må under tiden drifva sitt spel, bäst de gitta, och glädja sig åt sina egyptiska trollkarlar. När det är mörkt i förstockade hjertan, lyser poesiens sol klar öfver de rena själar, som öppnat sig för något högre, än det timmeliga, och fröjda sig med de glada, och hafva en tår för de sorgbundna, som andas i en friare luft, och ej bäfva, när mordengeln utsträckt sin lie, för att afmeja de torra qvistarna och det föraktliga ogräset på jorden. Hvad tyckes, käre vänner! Författaren har in petto ett dylikt verk som detta, men mycket värre!

Ras, ras, ras!
Bara jag kommer på min rätta bas!
Kratsch!
Der ha vi åskan burdus!
Behöfs mer, behöfs mer
Af båd’ dunder och ljus,
Kan det fås, som man ser?
Se blott molnet med brakande knot,
Hur det stöter emot
Både skogar och fjäll,
Med en skakande skräll;
Det ljungar,
Det haglar,

30

Det öppnar de blixtrande ögon. -- Kratsch!
Der en blixtrande pil
Kommer, sänd uppå stormarnas il,
Och vågen skakar sin mahn,
Och bergen skälfva som på en tråd;
     Kratsch!
Der störta ramlande torn och hällar i sjön;
Hvilket brak, hvilket dön!
Tyst, tyst; nu det tystnar. -- -- Jo pytt.
Det skall börja på nytt,
Jag skall säga det till,
Ifall bröderna blott och publiken det vill.

Nu några ord, mine älskelige! Icke af Stockholms Posten, som sjelf är ett naturens misstag, men af förnuftigt folk har auctor förnummit, att ett och annat stycke i den första delen bort utdömmas; detta skall i den nästa år utkommande andra upplagan rättas. Härmed är ej sagdt, att man tänker glädja den svenska publiken med hopp om någon afbön för "litterära pojkstreck." Den nesan skall aldrig auctor ha på sin graf, att hafva ingått något jemkningssystem. Nej tvärtom!

     Det smattrar,
     Det knattrar,
     Det piper, det sqvalar, det gråter ur skyn;
     Och solen,
     Vid polen,
     I dimmorna svedes och bleknar om hyn.
     Hvad är att göra?
     Sig låta insnöra
     I varg och i björn,
     Och se’n i ett hörn
     Qvintilera,

31

     Och dinera,
     Och supera:
     Nej san, sa’d jag:
     Hellre i dag,
     Stora och små,
     Ut att se på
     Vattnet, som skenar
     Utför rännstenar,
     Uppå Norrmalm,
     Än under skullar,
     Än genom tullar,
     Med sig det rullar
     Stickor och halm.
     Molnens gråa segel stormen vrider.
     Straxt hörs det rinna
     På man och qvinna,
     På tobak och lider,
     På excellenser,
     Notariers expenser,
     Och mycket mera,
     Som jag icke här hinner specificera. --
     Hu, hvad det gloppar
     Vått ifrån himlen på land och på sjö!
     Hu, hvad det stoppar
     Näsan och öronen fulla med snö!
     October, du rasar,
     Plask! Der föll en käring omkull,
     Just vid Norr-tull.
     Uff, skall man hänga då läppen så der,
     Gråta och lipa vid minsta besvär;
     Stig upp, ma chère!
     Kratsch! Nu slog åskan sin yttersta knall:
     Så är denna visan all.

32

Mina vänner, en sådan buse är hösten. För utrymmets skull gjorde jag sången så kort som möjligt; men jag försäkrar er, att jag hvad stund som helst kunde fortsätta den. Jag erbjöd också derför mer af båd’ dunder och ljus på något ställe i skaldestycket; men så vida ingen behagade taga för sig, lät jag det bero dervid. Säkert är äfven, att, om jag velat ge mig i någon ordvexling med den beskänkta vinden, hade den ej varit så fåordig som den var; ty den tycktes ha fullt allvar att tala denna gång, och att tala med eftertryck. Än regnskuren då, som föll på tobak och lider, på excellenser, notariers expenser etc.? När i evighet hade jag hunnit räkna opp allt, hvad den föll på, alldenstund den visserligen sträckte sig öfver Stockholm, och i min makt stått, att låta den basa öfver hela Sverige? Att icke tala om trollet, som ej sade på eget tungomål mer än några rascher, schaer och det välljudande pollola. Min sångmö har gifvit mig ordböcker i fickformat, beqväma att bära på sig, öfver en hop naturspråk, såsom troll-språk, vatten-språk, fogel-språk, däggande-djurs-språk, m. fl. som icke talas af mennisko-tunga; jag blygs att icke kunna nämna fisk-språk med ibland de andra, men det är visst, att jag ingen ordbok i nämnda språk fått, oaktadt hennes förnyade löften, -- min sångmö, säger jag, har gifvit mig allt detta; hade det då varit svårt att ge trollet en större copia verborum? Jag försäkrar, att det enda lexikon öfver trollspråket är ordrikare än alla lefvande och döda menniskospråk tillsammanstagna; och änskönt jag ej förstår det väl ännu, kan jag dock läsa det innantill perfekt, såvida det begagnar det allmänna engelska alphabetet. Men, mitt herrskap,

33

förlåt mig denna digression. Ni har nu sett så väl våren som hösten och kan välja. Hvad som är klart i frågan, är, att om man vill älska höstetiden, måste man ha tak öfver hufvudet. Jag läser i edra anleten utslaget: våren! Ack, den gudomliga våren, denna naturens kyska rosenfest, med sina vestanvindar, sin oskuld, sina kupidoner och sin lifvande sol! Basta! En sak faller mig in. Rummet, rummet, der handlingen skall för sig gå, hvar få vi det? Ponera, mina damer, edert förra logis? Nej, det behagar icke. Nå, varom obekymrade. Herrarna kunna vika in på ett värdshus så länge, damerna göra en tur i det gröna, och farbror Mårten sätter sig ned på en gästgifvaregård nära staden. För det öfriga vill jag sörja.

Farbror Mårten.

Jag vill äga stället, eljest ber jag att bli entledigad.

Herrarna.

Varor skall auctor bestå oss, emedan han uppehåller oss på värdshuset, ty vi akta icke att sitta der med torra munnar.

Damerna.

Vi vilja försöka bli herdinnor, att fördrifva tiden; auctor måste skaffa oss får. -- --

Läsaren hör, hvilka pretentioner de göra, och kan deraf dömma, huru godt det är att i dessa tider vara auctor. Man säger, att geniet åtföljes af fattigdomen; men är det att undra på, då man vet att författaren ofta får lof att kläda rocken af sig, för att gifva den åt en person i sin skrift? Eller fins det i allmänhet någon, som med färre tillgångar har flere att underhålla än en författare? Dock för att icke bedraga din

34

väntan, upplyste gynnare, vill jag gripa mig an och bestå efter råd och lägenhet, att jag en gång måtte få börja romanen. Den skall heta:

Sex resande herrars bedröfliga öde, hvilka för en olycklig och hopplös kärlek hängde sig samfält med samma rep och på samma krok.

Det var ett gladt lif på värdshuset Gyllene Kannan. Majqvällens vänliga sol blickade som en rodnande nymf in genom de öppnade fönstren, och den rödbrusige kyparen och bufetten med alla dess konfektburkar och likörflaskor, kantiner och kinesiska bålar summo i ett haf af guld. Ur ett sidorum hördes i ljuf vexling hymnerna: Gutår! och Kör!, och emellan tärningarnas skrammel och glasens klang förnam man då och då från en aflägsen gränd några domnande flöjt-toner af Broder-liderlig. Vid ett af de många med vaxduk beklädda borden i buffetsalen suto sex herrar, på tallrikarne framför dem lågo några knäckta ägg, en fluga surrade i halsen på den tömda porter-buteljen, tre eller fyra dylika hade samlat sig kring ett medelhaf af fluidum på duken, hvari man såg en omstjelpt strösked. En af sällskapet var värd for minuten. Han hade fyllt de öfrigas glas och slog som bäst på bottnen af den omvända flaskan tre starka slag, för att skaka i sitt eget den sista droppen af Gula Lacket.

Hvad heta de? Hvilka äro de? De sex herrarna, säg? Hvad landsmän, säg? Min Gud! Tålamod, käre läsare! När jag fått veta det sjelf, skall jag visst meddela det; nu är jag likaså okunnig derom som någonsin du. Har du läst Euclides? Se, huru lätt han har att veta namn! Visa mig en punkt, som han ej benämner. En heter A, en annan B. o. s. v., ja, det

35

argaste af allt är, att mathematici ropa på radikalt okända passagerare och kalla dem X. Vågar jag, som redan i 1833 års Freja införde två trianglar A, B, C, och D, E, F, ännu komma fram med dylikt, och det, innan jag hört alla mina recensenters utslag? Dock, jag vågar det. Min läsare, jag får den äran presentera för dig i herrarna vid bordet polygonen A, B, C, D, E, F, och hoppas du snart skall få göra sagde polygons närmare bekantskap.

"Det är dock skönt," ropade A, och förde handen till det blinkande glaset, "det är dock skönt, bröder, när Majs och lifvets solar i förening stråla på vårt hjerta, när blodet strömmar som en vårflod genom de varma ådrorna, och känslorna som fjärilar svärma omkring bland vestanvindar och blommor. Hurra för ungdomen, hurra för kärleken, hurra för våren! Dricken bröder! Tömmen edra glas och hören se’n till ett blänkande förslag. Gode herrar, se så, till sista droppen! Mine bröder, tron I, att jag någonsin tänkt på att gifta mig? Jo, vid himmelen har jag icke det. Men en dåre är den, som rusar åstad blindvis och ensam. Vi äro här sex unga raska män, låtom oss göra ett kontrakt. Vi välja ut sex de rikaste och, om möjligt, vackraste flickor, enkor eller käringar i landet. Märken noga: skönheten är det andra, och ingen skönhet får uppskattas högre än till tio tusen i riksgälds. Derpå draga vi lott. Med lottsedeln öppnad i handen, svär hvar och en sedan en ed, att med all ifver, efter bästa förstånd, söka vinna till brud den, som sedeln utvisar, hon må vara ful eller vacker, femtonårig eller åttatioårig, engel eller troll, hedning eller kristen. Misslyckas frieriet för alla, så omkastas lotterna, och nytt försök göres. Lyckas det åter för en eller flere, så

36

delas kapitalerna jemt emellan alla; men bruden blir fästmannens ensak, eho hon vara må. Hvad synes eder?" -- -- "Kypare! hit med en butelj champagne," ropade B, full af förtjusning, "förslaget är vädt guld. I afton öfverlagdt, och i morgon sitta vi i schäsarne, bröer." Topp! skreko alla; och kyparen, som med fyra mystiska skakningar i hemlighet gifvit champagnen, lif, framkom undan disken med skatten och ställde med ljuft leende mun buteljen på bordet. Kratsch! och den fjettrande ståltrådsbojan sprang för ett hugg med bordsknifven; puff! och korken spratt upp mot taket, och föll ned i en ärlig borgares ölglas, som han just förde till munnen, så att krås och kinder öfverstänktes med fradga. Hurra och vivat! Ingen ängslig fanns på värdshuset Gyllene Kannan den gyllene majqvällen, då det gyllene giftermålsförslaget uppgjordes der. --

Solen hade följande dag redan tillryggalagt en tredjedel af sin luftseglarbana, vädret var ljumt och qvalmigt, gatorna hvimlade af gående, stående, pustande, flåsande, åkande, ridande, gapande och begapade, vägarne dammade, skator skrattade, forsar och qvarnar brusade, skogar och lunder susade, och lärkan tiotiodrilliliserade i den blåa skyn. I ett prunkande tåg såg man sex herrar med gröna kasketter och flor för ögonen lemna staden och med svingade piskor jaga framåt landsvägen lika så många utmerglade åkarkampar, som med tillvand andakt och oforändradt lopp gjorde sin tjenst framför de prydligt lackerade, ensitsiga schäsarne.

Min läsare, jag får väl lof att kila af förut, att se, huru det står till på gästgifvaregården? -- Farbror Mårten hade frukosterat nyss och satt välbehållen i nattrock och dito mössa vid det öppna fönstret, kikande utåt landsvägen och öfverskådande åkrar, ängar och

37

gods. Näst podagran besvärade honom en näsvis geting, som farit vilse in i rummet och brummande svärmade kring hans öron, sökande sig väg ut. "Är det icke förbannadt, nu hafva svinen åter brutit sig in i potatislandet och gräfva upp alla sängarna. Anders! Jaga svinen ur täppan der nere vid ån. Hur är det med hållpojkarne? Har reserven kommit? Fördömme mej, skymmeln kommer ur stallet i dag; det sätter jag p före. Schas, din sakramenskade galhals, din hönsförförare! Hvad har du i ärtlandet att göra? Skref den der tjocka herrn i dagboken, Petter? Himmel och h-! Der har Galant slitit sig lös och grasserar midt i fårskocken. Gå och tag fast kanaljen, slå benen af kanaljen, hör du, jag säger dig till, bind honom fast vid kojan, så att halsen går af kanaljen! Hvart sju tusan ha slinkorna sprungit alla; se de inte bättre efter hjorden? Håller jag mig för ro skull sex dylika grytplundrerskor?" -- Gubben är knarrig, som läsaren hör, låt oss lemna honom. --

De sex grytplundrerskorna, den tjusande polygonen X, Y, Z, Å, Ä, Ö, som var det oskyldiga föremålet för farbrors sista bittra utfall, satt och band blomsterkransar af häggblommor, sippor och vifvor nära vägen i en park full af somnade vestanvindar och dofter. En källa sorlade vid herdinnornas fötter, en bofink qvittrade sorgligt i toppen af en öfverhängande björk, och flög ibland skrämd och klagande kring grenen, der han gjort sitt bo, långt upp i skogen skrek en hackspik, och i en tall nära källan knackade en ekorre på en kött. Ej ett löf rördes. Naturen syntes lik ett älskande, brinnande hjerta, som väntar svar på en just nu förklarad kärlek och ej vågar draga ett andedrag. Lunden var ett tempel, dit legioner af englar

38

nedstigit, för att på altaren af blomsterkalkar offra ångande vällukter. Det var så skönt, det var så ljuft, det var så tyst; man hade kunnat höra fjärilns kyssar, man hade kunnat höra ett rördt och andaktsfullt hjertas slag; det var en morgon sådan som Edens första sabbat, full af oskuld, salighet och lugn. -- "Tvi! Jag ger tunnor tusan ett sådant här herdinneskap," utropade den sköna X och slängde den halfbundna kransen ifrån sig. "Hvad sjutton den och den! Räntar det att sitta här och valla farbror Mårtens får, att dricka vatten och höra fogelpip? Hellre går jag tillbaka till spinnhuset. Alla resande ha dessutom så brådtom här, att man ju knapt hinner se skymten af dem." -- "Ack I de gyllene qvällarne i staden!" svarade Y. "I staden!" ropade Z. "Ack, i staden, i staden!" ljöd det från hela polygonens läppar.

Burulurum, burulurum! Se, hvilket moln af dam på vägen, hör hvilket bullrande af kärrhjul, hvilket knackande, piskande, snärtande, smällande och hojtande ! Hejsan och hoppsan! Tåget anlände. Ögonblickligt hejdades schäsarne i farten. Himmel, roptes ur den första; hvilka herdinnor, ur den andra; hvilka englar, ur den tredje; bröder, ur den fjerde; vi hoppa ned till dem, ur den sjette; och med ett språng stod hela polygonen A, B, C, D, E, F på marken, kastade tillbaka floren, ordnade kragarne, slog dammet af stöflarna, hviftade bort några näsvisa bromsar och låg för polygonen X, Y, Z, A, Ä, Ö:s fötter. Jag, sade A; ger, sade X; er, sade A; f-n, sade X. "Jag ger er f-n!" ropade med en mun hela polygonen X, Y, Z. Å, Ä, Ö, "Näsvisa bytingar! Är det skick att bära sig så gement åt mot anständiga fruntimmer? Man kan veta lite hut." --

Gudomliga kärlek! Du är icke född för jorden;

39

hvar skola dina himmelska drömmar sannas? Älskande, olyckliga, försmådda, besvikna hjertan! Tagen piskorna i handen och sitten upp igen och åken för den och den; ty I ägen intet hopp mer. --

Solen stod på sin höjd; på gästgifvaregården sträckte sig makligt en hop bonddrängar på en halfgrön gräsplan i dess brännande strålar; några kycklingar pickade korn vid deras fötter; en skara runda grisar snusade kring deras hufvuden; på kryddgårdsplanket gol tuppen hest: kukeliku! En hållpojke satt insomnad på förstugutrappan och vände i höjden en gapande mun, kring hvilken en tallös svärm flugor, myggor och bromsar surrade. Då och då riste han på sig och skrapade sig dels på läpparna, dels i hufvudet. Galant låg vid hundkojan med rinnande ögon, skakade hufvudet och såg från solen. Vid stalldörren nära intill syntes tre löddriga kampar bundna: de slogo omkring sig med svansarna, fnyste och stampade oupphörligt. På landsvägen i nejden knarrade en grind. Söta herre, en slant, en slant, en slant! -- Hofvar dånade, kärrhjul skramlade, det resande sällskapet åkte in på gården.

Farbror Mårten syntes på trappan. "Befalla herrarna hästar?" -- "Drag för tusan d--r!" -- "Är det eljest något, hvarmed jag kan tjena?" -- "Skaffa hit ett rep!" -- "Anders, skaffa herrarna ett bastant rep, hör du det." -- De resande gingo in i gästrummet. Anders hemtade repet och gick. "Bröder," sade A, "här ha vi det, som skall hjelpa oss från våra qval." --

Ett bord ställdes fram på golfvet, repet fästes vid en krok, ärnad att uppbära brödstänger, snaran gjordes, vidgades och afpassades; polygonen stack in sina hufvud, bordet sparkades omkull. -- Läsare, fly, fly! De hänga der allesammans.

40

(Medhjelparen uppträder.)

Det nya
GJALLARHORNET

Tidning för Literatur och konst.
N:o 2. 1833.
den 12 Jan.

-------------------------------------

DEDIKATION.

Om med snart försvunna toner
Dig min blyga sångmö når,
Der bland Pindens gyllne troner
Du vid diktens källa står;
O, så hör min bön, -- förunna
Mig din lyras skatt en gång!
Hjelp mig du, att jag må kunna
Sjunga dig en värdig sång!

Kunde jag uti mitt qväde
Foga allt, som du det fogar:
Bord och bräde, säng och släde,
Kor och kattor, stop och plogar,
Grytor, mattor, stall och logar,
Skåp som smäller, gris som gnäller,
Måndag, tisdag, onsdag, thorsdag,
Fredag, lördag; hej, om söndag. -- -- --

41

     Chorus.

Men hvem liknar dig i sprången,
I din lyras djerfva ton?
Hvem är fri som du i sången,
Så från rim som från reson?

Kunde jag din bölja vara,
Hvilken ljuder: tralala!
Vore jag ditt echo bara,
Hvilket svarar: tralala!
Sjöng jag som din vind i viken:
Tripp-tripp-tripp och vyss-vyss-vyss!
Jag försmådde kungariken,
Konung, vid din sångmös kyss.

Målar du borgmästarns näsa,
Tycks man stångas af hans horn;
Följs du på din finska resa,
Svär man i sitt väderkorn;
När du regnar, när du platschar,
Drar man gerna kapprock på;
Men när åskande du kratschar,
Signar man och räds ändå.

     Chorus.

Men hvem liknar &c.

Filolog, när stormen susar,
Tolkar du hans språk med: kras!
Siare, när Jofur snusar,
Vet du, att han nyser: tjas!

42

Hvarje årstids skick, naturskald,
I din sång man hör och ser;
Alla väsens läten, djurskald,
Känner du och återger.

Luftbalongisk, kan du unna
Schellings tropp i skyn ett mål;
Lurendrejisk, i en tunna
För du in bland korf Jean Paul;
Pastoralisk, strör du skinkor
Öfver hela Småland ut,
Och trollstafvisk, gamla slinkor
För till Paphos’ ö till slut.

     Chorus.

Men hvem liknar &c.

Hell dig, skald! Besjung naturen
Med det tungomål, hon fått,
Qvittra med en sparf i buren,
Och med grisen grymta blott!
Surra med ett mjöd, som gäser,
Hvina med en storm i ras,
Och med åskans vigg, som fräser,
Kratscha alla öron kras!

     Chorus.

Ty hvem liknar dig i sprången,
I din lyras djerfva ton?
Hvem är fri, som du, i sången,
Så från rim som från reson?

43

Freja, poetisk kalender för år 1834.

Svenska literaturen har åter fått glädja sig af ett nytt häfte af denna intressanta kalender. Skalden synes här, ännu rikare än vanligt, hafva gifvit sitt goda lynne luft, och stycket andas allt igenom den glädtigaste humor. Läsaren kunde hafva väntat att här återträffa personer från de första delarna af romanen och se deras öden utveckla sig; men med en lekande qvickhet har författaren äfven nu vetat att eludera denna väntan och spänna nyfikenheten. På ett sinnrikt sätt aflägsnar han möjligheten för den förut bekanta personalen att här uppträda och begagnar en tjensteande, krukhoppan, att skaffa sig ny uppsättning af folk. Likaså sinnrikt inflätar han i den prosaiska berättelsen några poetiska stycken, en uppfinning, som vi ej varseblifvit i de förra häftena. Hvad dessa sånger beträffar, kunna vi ej annat än anse skalden i dem hafva öfverträffat sig sjelf såsom naivt naturmålande. Den imitativa harmonien i dem är förvånande. Allt andas, lefver, talar, allt är mångfald, variation, med ett ord, sann poesi. Ett enda fel kunde man kanske förebrå den eljest förtjusande vårsången, att nemligen de två sista verserna äro nästan för mycket öfverlastade med obestämda ljud. Höstsången, med omvexlande vers och prosa, ett författaren eget manér, är full af glada, frappanta vändningar och glänsande allegorier och utmärker sig i öfrigt genom ledighet, rörlighet och objektiv sanning. Man kan anmärka, att dessa båda stycken i allmänhet äga en högre friskhet och färg än de uti 1833 års Freja införda och mera närma sig skaldens vanliga tonart. Den egentliga romaren i detta häfte med rubriken: Sex resande herrars bedröfliga öde, hvilka för en obesvarad och hopplös kärlek hängde sig

44

samfält med samma rep och på samma krok, ger redan genom sin titel tillkänna sin humoristiska anda. I lätta, luftiga drag och med mycken värma och hastighet för författaren den ganska enkla intrigen till sin upplösning. Ett muntert sjelfsvåld och ett spel med läsarens möjliga beräkningar röjdes uti det hela såväl som i detaljerna. Man hade föreställt sig, att den qvinliga personalen, utgjord af sex flickor från ett mera tvetydigt ställe i staden, skulle varit ingenting mer än böjd att besvara älskarenas hastiga och ögonblickliga kärleksförklaring. Men hvad händer? Med mycken resignation förkasta de bestämdt anbuden; och de förskjutne göra genom döden slut på sina qval. En bland författarens eminentaste sidor är utan tvifvel hans stora sjelfbeherrskning vid sublimare målningar. Han vet att med fantasiens hela trollkonst lyfta sig och läsaren till en stämning, då man liksom öfverströmmas af naturens och skönhetens idealer, och se’n ögonblickligt rycka fram med hvardagslifvets mest kontrasterande bilder. Flera dylika vändningar karakterisera äfven denna roman och ge föredraget en sann humor. -- Såsom en negativ förtjenst hos detta häfte ville vi anmärka, att det är mera än dess äldre syskon renadt från de i sjelfva verket oqvicka qvickheter, hvilkas uddar bildas af det plumpa, stötande och ibland verkligt smutsiga. Må detta icke anses såsom någon förebråelse; ingen senterar djupare än vi den lekande talangen hos författaren, liksom ingen är mera färdig att hålla honom räkning derför. Man kan hjertligen roa sig åt den gamla Stockholms-Postens utfall mot detta häfte. Gubben tycks just gripit sig an igen att recensera och fördömma, hvilket som vanligt haft den påföljd, att boken blott desto begärligare köpes.

1. Uppenbarligen var det samma ekorre, som min adjutant, dvergen, begagnade till att rida på, då jag, vid tillfallet af hr Atterboms återkomst, hade den äran att kommendera tallar och granar. (Under sjungandet gjord anmärkning.)