Samlade skrifter / Sjette bandet. Literära och strödda uppsatser / Är Macbeth en kristlig tragedi? (1870) Author: Johan Ludvig Runeberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Är Macbeth en kristlig tragedi?[1]

(1842.)

Af högt intresse blefve tvifvelsutan en undersökning, hvars ändamål vore utredandet af det förhållande, i hvilket tidehvarfvens förnämsta konstskapelser stå till den religions hufvudprinciper, under hvars inflytelse de kommit i dagen. Man har sökt bestämma skilnaden emellan den så kallade klassiska och romantiska konsten och lyckats angifva en mängd klara och obestridliga egendomligheter hos hvardera; de djupaste skola alltid finnas ursprungna ur de djup, som den grekiskt-romerska gudaläran för sig och kristendomen för sig erkänna såsom sina egendomliga. Samma på de religiösa verdsåsigternas olikhet hvilande skilnad, som den antika och moderna konsten i sin helhet röjer, visar äfven hvarje hög klassisk konstprodukt särskild, jemförd med en modern af samma höghet. Ehuru detta förhållande kunde genom exempel bestyrkas, fordrar dock vårt speciella ämne för mycket både utrymme och uppmärksamhet, för att tillåta en utvikning åt detta håll. Men en teckning i några drag af den kristna verldsåsigtens och konstens brytning mot den antika skall anvisa oss den ståndpunkt, från hvilken våra betraktelser böra anställas.

198

Konstens yttersta mål var för de gamle det samma som för oss: framställningen af ett allmänt, som beherrskar sina partier; det var således för dem liksom för oss ett allmänt, framstäldt i sin seger. Skilnaden emellan de gamles och våra konstskapelser beror derför icke af en olika uppfattning af konstens och skönhetens väsende, utan måste sökas i olika föreställningar om det högsta allmänna eller, hvilket är det samma, det högsta verkliga såsom den positiva basen för all konst och skönhet. Och här yppar sig nu den frågan: hvad var för de gamle det högsta verkliga, och hvad för oss?

Naturen, det för sinnet varseblifliga, var för de gamle allt. Här, under dessa stjernor, på denna jord, blommade i gudars hägn lifvet; men vid jordens gräns var oceanen, den tomma, nattliga, ofarbara, i hvars ändlöshet ingen ö höjde sig ur djupet, intet väsende njöt fröjden af att vara till. Så begränsades i deras mening äfven detta jordiska lif af en tom evighet, af en verld utan krafter, der äfven gudaburna hjeltars skuggor ansågos äga mindre fröjd än den ringaste daglönare på jorden och ville byta lott med en sådan. Grekens och romarens ideal var derför en skön mensklighet, och denna framstod för dem alltid i gestalten af deras egen nation. Förfärligt, men karakteristiskt, var det namn af barbarer, hvarmed de betecknade främlingar; det visar mer än mycket annat, att föreställningen om en verld bortom denna för dem ännu icke uppgått. Det var sålunda här i sin synliga omgifning, de sökte typer för skönheten, och formen blef det väsendtliga för dem, och bildhuggeriet deras triumf. Kristendomen kom. En verld, omätligare än denna,

199

yppades bortom de gamles ocean för det troende ögat, skuggor bodde under denna sol, det verkliga lifvets land hade ljus af Gud. Försvunnet var på en gång sinlighetens välde, formens betydelse vek för andens, barbaren blef en broder, kommen från samma hem och sträfvande, blott från skilda dalar, dit tillbaka, och konsten bortbytte mejseln mot penseln, ty skönheten behöfde nu ett öga, som kunde tala det gemensamma heliga fosterlandets språk. I stället för den jordiska skenverkligheten omfattades nu den himmelska, sanna, och idealet var icke mer blott mensklighet, utan gudamensklighet. Men tillika var, så att säga, det allmänna uttrycket i mensklighetens anlete förändradt. Man såg deri icke mer njutning, utan längtan, icke mer tjusningen af ett närvarande, utan ett tillkommandes hopp. Ville man i figur utmärka skilnaden mellan den klassiska och kristna kulturen, kunde man för den förra bruka cirkelns, för den senare vågliniens bild. Båda äga med hvarandra gemensamt uttrycket af en harmonisk vidgad famn; men cirkelns famn är tillika sluten, vågliniens öppen, cirkelns omfattar, vågliniens åtrår, cirkelns äger, men äger en ändlighet, vågliniens äger intet, men utbreder sig just i sin uppoffring mot en oändlighet. Den fullhet, det lugn, den klarhet, man finner i antiken, i motsats till den kristna verldens saknad, oro och aningar, de gamles hög för den solida gestalten, i motsats mot kristendomens syftning till en andeverld, alla dessa företeelser hvila på den omständighet, att de gamles verklighet fanns här, var närvarande och kunde omfattas, då vår deremot är bortom jorden, är tillkommande och blott ett mål för längtan och hopp. Skön är jorden; den var ett

200

blomsterhem för menskligheten i dess barndom och ägde allt, hvad ett hjerta utan högre aning förstod att åtrå; men dess skönhet bleknade bort i herrligheten af den verld, som kristendomen upplät; blomsterhemmet blef ett dystert fängelserum för menniskan, sedan själens öga klarnande njutit anblicken af det himmelska land, som Kristus uppenbarade.

Men i och med det samma menniskan fann sig vara en fånge på jorden, fann hon sig äfven vara fången genom sig sjelf, och hennes ande uppreste sig mot detta jordiska, hvaraf hon kände sig snärjd, mot hjertats njutningar och plågor, mot förståndets irrande beräkningar och skenvishet. Målningar af den kamp, som sålunda kämpades, utgöra de första sköna skapelserna af kristlig konst, -- legenderna. Anden i sin seger öfver jordisk njutning och plåga, öfver förståndets skenbara lagar, se der, hvad i kristendomens första tider menskligheten framställde i lefverne, och legenderna besjöngo. Hvad var eremitlifvet annat än en realiserad seger öfver hjertats tjusningar och fröjder, martyrdöden annat än andens makt öfver den jordiska plågan, hvad voro underverken annat än slående tillbakavisanden af förståndets förmätna anspråk? När jungfrun afklipper sitt sköna hår, för att hennes hog icke af en förgänglig fägring må lockas från det oförgängliga, när den nygifte på bröllopsaftonen öfverger sin tjusande maka, öfverger henne blott för öfvermåttet af sin kärlek, för att icke duka under för en jordisk sällhets makt, när den fjortonånga flickan, dömd till döden för sin tro, lägges ned på en bädd af glödande kol, och kolen förvandlas i rosor, och hon inslumrar

201

ljuft som i sin vagga fordom[2], då är det icke det jordiska mer, som är det mäktiga, då har anden vaknat till seger, vaknat för evigheten och funnit sig vara en herrskare öfver hjertats lidelser, öfver beräkningarna af ett förblindadt förstånd. Det är sådana taflor, legenderna måla; sådana föreställningar ligga djupt i kristendomens väsende och återfinnas i de djupaste skapelserna af kristlig konst. -- Är Macbeth en kristlig tragedi?

Efter Shakspeares framställning, till sina vigtigaste drag grundad på en sägen, kommer Macbeth segrande från ett slagfält, der han stridt för sin konungs sak. På en hed mötes han af hexor, som förespegla honom framtida storhet och ära och helsa honom såsom Than af Glamis, af Cawdor och ändtligen såsom blifvande konung. Snart derpå inträffa budbärare från konungen, hvilkas utsago bestyrker sanningen af hexornas förutsägelser, hvad de tvenne förra titlarne beträffar, och hos Macbeth vaknar i det samma äfven en skygg tro på hexornas tredje löfte. Men konungen icke blott lefver sjelf, utan äger äfven tvenne arfvingar af tronen; huru skall då detta löfte uppfyllas? Hvad Macbeth i sitt innersta ryser för, verkställer han, äggad af sin gemål; han mördar i sitt eget slott sin gäst, konung Duncan, och blir, sedan dennes söner flyktat, sjelf konung. Han har nått sitt mål, det återstår för honom att betrygga sin besittning deraf. Banquo och hans son, åt hvars efterkommande konungavärdigheten äfven blifvit utlofvad af hexorna, måste undanrödjas, likaså Macduff, för hvilken Macbeth af dem varnas. Banquo faller för legda mördare, men hans son undgår

202

döden, och Macduff hinner lemna landet. Våld, list, grymhet, allt vill Macbeth använda för sin säkerhet, och denna tycker han omsider vara orubblig, sedan hexorna förklarat, att han icke kunde falla för någon af qvinna född, icke öfvervinnas förr, än Birnams skog ryckt an mot hans slott Dunsinan. Så synes han hafva ernått allt, hvad han åtrått och, än mer, icke kunna rubbas i besittningen deraf. Men på hvad har han byggt sin lycka, af hvilken pålitlighet och hurudan är den?

Det är en djup sanning, att just i lifvets bästa, lyckligaste stunder frestelsen till det onda är närmast och mäktigast. Shakspeare har icke förbisett detta. Just då Macbeth, stridande och segrande för sin Gud, sin konung och sitt fädernesland, handlat mest himmelskt och måste känna sig mest lycklig, framställer sig för honom det jordiska med sina mest retande förespeglingar. Och fåfängt skulle man söka adeqvatare personifikationer af detta mot anden stridiga, detta jordiska, än dem Shakspeare gifvit i sina hexor, väsenden, liksom den från Gud söndrade verlden med alla dess håfvor, i sig sjelfva förvissnande, vidriga, opålitliga, i sina löften bländande, tjusande och säkra. Det är af dessa löften, Macbeth fångas, det är icke mer ett himmelskt, han omfattar, handlande i andens syftning; han affaller från sitt högre lif, sitt samvete, han lemnar sig i hexors våld och bygger sin lycka på jordisk njutning, makt och höghet. Hvad är hans vinning?

Knappt har han tagit sitt första steg på den väg, han nu valt, knappt har han mördat Duncan, när han finner, att de fördelar, han söker, kostat honom hans lugn för alltid, när han utbrister:

203

     -- Glamis här mördat sömnen,
     Derför skall Cawdor icke sofva, Macbeth
     Ej sofva mer.

Borta är friden, men han blir konung, han lydes, han fruktas, han äger allt, hvad jorden kan bjuda. Vi finna honom nu vid det festliga bordet, omgifven af sina lorder och färdig att deltaga i den njutning, han anordnat för dem. Gästerna hafva intagit sina platser, han vill göra likaså. Då framtrollar samvetet för hans ögon vålnaden af Banquo, som han låtit mörda, blodet isas i hans hjerta, han skyggar tillbaka, han, den mäktige, den rike, vågar icke smaka sitt eget öfverflöd, icke sätta sig ned vid sitt eget bord.

Tomt och fridlyst är hans lif, bubblor af stoft -- Banquos träffande benämning på hexorna -- äro den höghet, den glans, den makt, han vunnit; men dessa bubblor äro honom dyrbara ännu, ty han har evigt förlorat sin himmelska del, och hvad ägde han qvar, om han äfven miste dessa? Det qval, han erfar vid deras ägande, fördubblas af fruktan att förlora dem. Ännu en gång tar han sin tillflykt till hexorna, ännu en gång måste han svikas af dem och svikas i helt olika afseende. "Bygg icke din sällhet blott på jordiska ting, de äro hexor, af hvilka du emottar löften om fröjder, men verkligheter af qval": denna sanning har Macbeth hittills fått pröfva; ännu återstår för honom att erfara denna andra: "Bygg icke din visshet på jordiska beräkningar, äfven de äro hexor, i sina löften sannolika, vissa, i sin verklighet bubblor af stoft".

För att betrygga sin ställning som konung och göra förlusten af sin med så stora uppoffringar förvärfvade skenlycka omöjlig, använder Macbeth alla

204

medel, uppbjuder hela sitt förstånd. Då han af hexorna varnas för MacdufF, men tillika får den försäkran, att han icke skall falla för någon af qvinna född, utropar han:

     Så må du lefva, Macduff, hvad behöfver
     Jag frukta dig? Dock, nej! Jag vill ännu
     Min säkerhet fördubbla, vill en pant
     Af ödet taga. MacdufF, du skall dö,
     Att jag min fruktan kan beslå med lögn
     Och sorglös slumra in i stormens gap.

Han gör sålunda mer för sin trygghet, än hvad beräkningen antyder vara nog. Och då han yttermera hör, att han icke skall öfvervinnas förr, än Birnams skog rycker fram mot Dunsinan, då kan han icke tvifla mer om sin säkerhet:

     Derhän skall det ej komma; hvem kan trän
     Såsom soldater pressa, att de lösa
     Ur jorden sina rötter. Sälla budskap!
     Ditt hufvud reser du ej, uppror, förr,
     Än Birnams skog framrycker. Lefva skall
     I höghet Macbeth, tills din legotid,
     Natur, är all....

O, vansklighet af beräkningar, grundade på hexors ord! Just då Macbeth tror sig säkrast, ser han upproret resa sig och Birnams skog rycka an mot sitt slott, och just då han mest öfvermodig och förtröstansfull ropar till den anfallande Macduff:

                    Låt ditt svärd
     På hjessor falla, hvilka kunna såras;
     I mig bor ett förtrolladt lif, som ej,
     För någon, född af qvinna, vika kan --

205

hör han denne svara:

     Så tvifla då uppå din trolldom, låt
     De afgrundsenglar, du i mörker tjenat,
     Dig säga, att utur sin moders lif
     I förtid Macduff skars. -- --

Att framställa de enskilda dragen af denna beundransvärda tragedi är för vårt ändamål icke nödigt. De äro alla med inspirerad klarhet hållna i samma syftning som de redan antydda och skola icke undgå den uppmärksamme läsaren af Macbeth. Men en omständighet bör icke förbigås: Lady Macbeths straff. Denna qvinna har från början lefvat blott för sinnenas verld och för den uppoffrat allt. Så länge det sinliga skimret lyser för hennes ögon, så länge hon är vaken, tänker och ser, är hon lugn, eller kan åtminstone dölja sitt samvetes qval. Men i sömnen, då den jordiska glansen icke bländar henne, då hon är död för de tjusningar, som förledt henne, står hon upp, vandrar klagande omkring och äger af allt endast blodfläckarna på sina händer, dem hon vill och icke kan rentvå. --

Alla äkta konstskapelser äga med hvarandra gemensamt det, att vara ursprungna ur en enkel grundtanke, hvilken liksom en lifsfläkt danar och genomströmmar alla deras partier. Jag har aldrig läst Macbeth, utan att stanna vid denna tanke: hvad båtar det menniskan, om hon förvärfvar hela verlden och dock tar skada till sin själ? Denna suck, en suck ur kristendomens innersta hjerta, lifvet i legenderna, lifvet i tron på underverken, äfvensom i eremitens och martyrens handling, är lifvet i tragedin Macbeth; och om detta icke kan nekas, hafva vi funnit ett svar på vår fråga: är Macbeth en kristlig tragedi?

[1] Tryckt första gången i "Calender till minne af Kejs. Alex. Universitetets andra secularfest utg. af J. Grot". Helsingfors 1842.

[2] Se "Den heliga Agnes", bandet II, sid. 286.