- Project Runeberg -  Samlade skrifter / Sjette bandet. Literära och strödda uppsatser /
Om parodin

(1870) Author: Johan Ludvig Runeberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
187

Om parodin.

(1834.)

Parodin, säger Thorild, "är konsten att förvända allt, hvad förvändas kan; det är således konsten att göra det höga till lågt, det sköna till fult, ordning till förvirring och visheten till vanvett."

Betrakta vi nu, hvarigenom parodin i denna mening (ty vi måste redan på förhand betinga äfven en annan betydelse hos parodin) verkställer detta förvändande, så finna vi lätt, att det sker derigenom, att den sammanför hvad som ej hör tillsammans, kortligen, fogar missljud till det harmoniska. Om man t. ex. insätter några förvirrade noter i en sonat af Mozart, om man på en madonna af Rafael målar ullvantar o. s. v., så har man parodierat dessa Mozarts och Rafaels skapelser. Thorild menar, att parodin i sin natur endast kan riktas mot det mest höga. Att han här menar parodin, betraktad blott såsom förvändande, synes klart; och i detta afseende är hans påstående sant, likväl med det vilkor, att han med det mest höga förstått det harmoniska i hvad uppenbarelse som helst; ty eljest finnes i grader af ren uppenbarele, från grodan till menniskan, från tiggaren till konungen och Gud sjelf, ingen grad, som ej kan på förutnämnda sätt af parodin anfäktas. Att parodin åter endast kan antasta det harmoniska med
188
framgång, kommer deraf, att blott det harmoniska kan i synlig måtto förstöras genom infogade missljud, då deremot det oharmoniska redan i sitt väsende innebär det, som parodin såsom förstörande vill åstadkomma. Här må man icke förbise en dubbelhet, som tyckes ligga i parodin, i denna betydelse tagen, ehuru denna dubbelhet visserligen är mera skenbar än verklig. Att nemligen smutsa det höga med tillsatsen af det låga väcker harm, att förputsa det lägre med det högres tillhörigheter kan väcka löje. Dock är, såsom redan sades, denna skilnad icke grundad i sakens natur; den har fastmer sin orsak i vårt sätt att uppfatta. Vi se af all harmoni, såsom naturligt är, först den mest förklarade, och ju högre derför ett väsende är, det vill säga, ju mera dess harmoni är förklarad, desto mera är det oss heligt, dyrbart och okränkligt. Men då äfven i det minsta, som rent och utan förvridning är sin idé, en harmoni måste finnas, och det icke kan vara så mycket graden af harmoni som icke mer dess väsende, som är oss heligt, följer, att om denna i det rena lägsta uttalade samklang vore oss förklarad, vi äfven med samma slags harm skulle se detta förvrängas.

Om nu parodin tages i denna bemärkelse, så är det tydligt, att ingen konst kan vara lättare än konsten att parodiera. Ty då all skönhet och höghet i uppenbarelser består i den följd af ackorderande lagar, de uttrycka, så ser hvar och en, huru störande äfven den minsta rubbning måste inverka på det hela såsom fenomen. Och hvem har icke i sitt våld att rubba ordning och öfverträda lag, om han ej känner det rätta, eller om han ej respekterar det samma? Med skäl
189
stämplar derför Thorild parodin, hvilken han blott uppfattat såsom förvändande, med fördömmelsens märke. Den är ett lögnens försök att göra allt till sin like, ett oskäligt och djuriskt stormande mot föremål, hvilkas adel icke senteras, ett uppenbart mordanslag mot produktioner af skönhet och helgd.

Nu uppstår den frågan: kan det harmoniska, det sköna till sin väsendtlighet nås och förstöras af en sådan parodi, eller kan det i sjelfva verket parodieras? Det är naturligt, att såsom ens jordiska lif kan utsläckas af mördarens dolk och såsom hvarje konststycke kan krossas eller brännas, så kan ock hvarje synlig produktion af skönhet och regel genom parodins vrängningar göras oförnimlig. Men lika naturligt är det, att, såsom lifvet till sitt väsende är oberoende af dolk och svärd, också det harmoniska i sig sjelft icke subordinerar under det parodiska förvändandet. Parodin kan således, då den angriper det sköna och höga, endast förstöra medlet, hvarigenom det samma gjorts för oss förnimligt och blifvit en jordens egendom ifrån att blott vara himmelens, den kan alldeles icke med förstöring drabba det sköna och höga sjelft. Vi se detta tydligt deraf, att vår inbillningskraft i sin fulla verksamhet alltid kan återkalla en varseblifven produkt af skönhet, hvilka öden som helst vi än sett öfvergå den samma, och alltid återkallar den i sin ursprungliga glans, obefläckad af de förändringar, yttre omständigheter åstadkommit. Om vi t. ex. sett en madonnabild i sin gloria, och den samma sedan visades oss förvrängd genom några missfosterlika drag, så vore det dock i den rena inbillningskraftens makt, att supplera de ursprungliga dragen i de tillsattas ställe och sålunda betrakta
190
parodistens streck som lika många smutsfläckar, utan egentlig inverkan och betydelse. Så skulle vidare, om någon företoge sig att stympa, sarga och vränga skildringarna i Homers Iliad, man tusen gånger kunna studera denna orimliga produkt från perm till perm, utan att derigenom i ringaste mon störas i den njutning, läsningen af ett äkta exemplar af Iliaden erbjuder. Parodin i sin oskälighet (och oskälig är den alltid, då den angriper det harmoniska) kan derför blott skymma skönheten och rycka den undan våra ögon, men aldrig inverka på dess väsende så, att inflickade oljud skulle förmäla sig med det harmoniska och icke kunna utjagas och lemnas åt förtappelsen. Derför är också parodin, i denna mening tagen, ett oting, såsom sådant utan betydelse, och fullkomligt utan annan än fiendtlig relation till harmoni och skönhet.

Men det gifves ett annat slag af parodi, i strängare mening det enda, som borde så benämnas, hvilket i likhet med dess syster, komedien, med obestridliga anspråk sluter sig till de sköna konsternas ring och antyder ett för dem alla gemensamt ursprung, skådningen af harmoni.

Hvarje ren individualitet är en af den Högstes uppenbarelseformer och, såsom sådan, ren skönhet, det är, ren förmälning af enhet och mångfald. Det finnes således i hela naturen icke ett ting, som ej, såvida det är en Guds uppenbarelse, är skönt och honom tillhörigt. Men i motsats till ren individualitet sätter jag rent manér, som är en individualitetens uppenbarelseform genom sjelfbestämning. Ty såsom individen i sitt varande i Gud har sin gudalikhet, har han i sitt sjelfvarande en lockelse att verka gudalikt. Men så vidt
191
detta sjelfvarande innebär en söndring, är det klart, att dess produkt skall röja sig som härmning, ej som verklighet. En sådan produkt kallar Thorild liklighet i motsats mot likhet; här må den, med afseende å ämnet, som rör skönhet och konst närmare än sanning och vetenskap, benämnas manér i motsats mot stil. -- Någon väckte i ett sällskap fråga om, huru man borde hålla sina armar, för att ej, som det händer mången, synas vara besvärad af dem; flere förslag gåfvos och förkastades; slutligen inföll ett fruntimmer: "Man bör alldeles icke hålla dem." Förslaget var lika så godt och sant som ursprunget ur en riktig uppfattning af skilnaden mellan manér och stil.

Det är ett sådant manér, hvarhelst det må uppenbara sig, som påkallar parodin. Visserligen innebär manér alltid och redan i sig sjelft en disharmoni; men denna är ofta så maskerad, att det fordras det finaste gehör för det sköna att upptäcka den samma, och parodin visar sig derför alltid befryndad med skönheten, då hon upptäcker dess motsats och vet att göra den märkbar genom att utveckla den till ett mera bestämdt uttryck. Parodin i sin ädlare betydelse är sålunda ett drifhus för manérets grimacer, der de, lika ogräsplantor, som i grodden svårligen kunna urskiljas från de äkta, växa upp och utbilda sin verkliga karakter. Derför, då parodin, sådan den af Thorild betraktades, nemligen såsom angripande det harmoniska, grundade sin tillvaro på förstöring, har den i sin rätta egenskap som en skönhetens tjenare till föremål att befordra de i ett föremål liggande disharmoniska potensernas flor och tillväxt, till dess att de röja sin natur och spränga de skenbara banden af harmoni, som
192
sammanhållit dem och dolt deras sanna väsende. Parodin såsom rent förvändande frambringar alltid en olikhet af det föremål, den anfaller, då den åter såsom en manérets tuktomästare åstadkommer något, som omisskänligt liknar det parodierade och endast är utveckladt till en skarpare karakter.

Så länge det yttre uttrycket är fullt af en inre bestämmande ande och af den har sin förklaring, är det skönt, harmoniskt och rättast sagdt naturligt; fult och onaturligt åter är det, envar det må visa sig, så snart anden är borta, som gjort det samma nödvändigt. Men allt manér har sin grund i en individs rätta och sanna sensation af skönheten i ett naturligt uttryck och samma individs orätta och vanskliga lust, att sjelf producera ett dylikt uttryck, oaktadt hans natur nekar att fylla det med ande och kraft. Man må exempelvis föreställa sig ett idealiskt barn: nödvändigt måste hos det samma allt, dess joller, dess oskuld, dess sätt, böjelser, lekar, m. m., bära stämpeln af ren skönhet; men låt en yngling, förtjust af det ädla och naturliga i barnets väsende, försöka att sjelf bli medelpunkt för dylika skönheter: hans joller skall bli pladder, hans oskuld fånighet, med ett ord, hela hans uttryck ett manér. Och hvarför? Derför att hans individualitet måste på sin punkt af utveckling naturligt hafva helt andra uttryck af skönhet, och han sjelf vill hafva dem naturen honom nekar.

Det är helt och hållet ur denna synpunkt, som t. ex. en karakter, sådan som Don Quixote, varit parodiabel och gifvit ämne till ett af de sannaste och ädlaste konststycken, verlden äger. Man har hört författare, äfven af utmärktaste rang, kalla denna komposition en parodi på riddar-anden och medeltidens fabellika heroism; men huru förhastadt hafva icke dessa
193
bedömt Cervantes och hans mening. Det är icke riddartiden i sin lefvande företeelse, han parodierar, icke en skön och individuel uppenbarelseform för det eviga och högsta, utan tvärtom en från sin bestämmelse lösryckt individs vanmäktiga försök att reproducera skönhetsformer, som tjusat honom, men icke mer kunna finnas tillsammans med de nya, dem såväl han som hans samtid i följd af natur och utveckling födt och bort föda. Å ena sidan synes derför Don Quixote, genom sitt mot Gud och natur upproriska, sjelfmäktiga sträfvande, såsom en dåre i sin klokhet, en svag och löjlig fantast i sin kraft; å andra sidan åter visar häri sig, genom den dyrkan för det stora och sköna, som födt hans svärmerier, såsom, man kunde säga det, vis i sitt vanvett, och i sin svaghet ädel och beklagansvärd. I slutet af sin roman karakteriserar Cervantes sjelf på det mest herrliga och träffande sätt sin skapelse, då han låter Don Quixote döende vakna ur sin förvillelse och, glad och hög i sin inskränkta, men sanna verld, lemna åt förtappelsen den verld, som lyste för honom så bländande, men var ett missfoster af hans egen lösryckta och vilseirrande fantasi.

Vi hafva med flit uppehållit oss så länge vid detta stycke, emedan vi anse Don Quixote för den renaste och mest storartade parodi, literaturen äger, och emedan hans karakter förklarar och förklaras af det exempel, vi straxt ofvanför uppställde, för att antyda, huru vanskligt hvarje försök är att med sjelfviljans kraft framkalla skönheter i likhet med dem naturen danat och ensam är mäktig att dana.

Alldeles på samma vis, som en individ kan röja manér i sitt sätt och sitt tänkesätt, kan äfven en annan
194
hopdikta en mängd andelösa former, en skatt af manér, och försöka koncentrera dem kring ett historiskt eller icke historiskt namn, en supponerad och namngifven medelpunkt, som af dem likväl icke till någon väsendtlighet bestämmes. Häraf uppkomma alla dessa dygde-, hjelte- och vishetsmönster jemte deras motsatser, dem man så ofta ser i dikter, och som äga allt utom en individualitet, till hvilken deras yttringssätt kunna hänföras, och ur hvars egendomliga ande de kunna få sin förklaring och sin betydelse. Det är dock ögonskenligt den skilnad emellan en individ, som röjer manér, och en sammanförd massa af manér, som är ärnad att föreställa en individ, att den förre aldrig kan helt och hållet upplösas till motsägelser och intet, såvida han nödvändigt, såsom en skapelse af den Högste, måste äga något, som är sant naturligt, den senare deremot, nemligen den kring ett tomt intet koncentrerade massan af manér, kan, lik en hop agnar, af den minsta vindfläkt förspridas i rymden och förstöras. Huru litet abstrakta, från all inre bestämning lösryckta handlingar betyda, och huru litet de i allmänhet måla och bestämma den persons individualitet, till hvilken de mekaniskt hänföras, se vi klarast i det förhållande af lifvet, då vårt väsende lifligast söker, fordrar och genomskådar en ren individualitet, i kärleken. Hvilka folianter af anmärkta bragder, af nakna loftal, af beskrifna fullkomligheter kunde väl tillägga en person en adel, som ej skulle försvinna lik en rök mot den, som ett enda ögonkast af kärleken hos honom varseblir och dyrkar? Eller ifall, vid frågan om att välja ett föremål for sin tillgifvenhet, en menniska skulle blott göra afseende på fördelaktiga allmänna omdömen om en i öfrigt obekant person och tro sig i anledning af de granna drag, man tillägger den samma,
195
kunna skänka honom kärlek, huru djupt vore hon ej i villfarelse, och huru lätt kunde hon icke i honom möta en individualitet, till hvilken inga bevekelsegrunder i verlden skulle kunna förmå henne att sluta sig? Häraf synes, att genom blotta skildringen af handlingar, utan att deras inre fyllande princip är uppfattad och klarligen antydd, ingen personlighet kan göras förnimlig. Men när nu, såsom fallet ofta är, en person göres till ett namngifvet substrat för en dylik skildring och är till alla delar obestämd och obestämmande, så framstår han såsom en sammanfattning af idel manér, och hvarje föreställning om honom blir rimlig. Han är att betrakta såsom ett falskt mynt, som i sjelfva verket icke äger det ringaste värde , och just derför med lika rimlighet kan stämplas på hvilken summa som helst. Om derför fabrikanten af ett slikt mynt ger det samma en hög och vigtig valör och framställer det som äkta, så kommer parodisten och icke blott erkänner denna valör, utan förhöjer den, och antager flere andra och gör myntet derigenom till en mera åskådlig löjlighet, utan att han genom sin åtgärd kunnat bryta emot någon regel, der en sådan icke funnits, eller verka någon förstöring, der intet fanns att förstöra.

Det är således mot manéret, mot det arbiträra, onaturliga, icke inspirerade, som parodin spelar med all oskuld och utan att förstöra annat än det, som i sig sjelft innebär en förstöring, och som desto ögonskenligare upphäfves, ju mer det befordras.

Slutligen må den fråga uppkastas: kan en skönhet födas i tiden så fullkomlig, att den ej just genom sin egenskap af att vara individuel och i tiden förgänglig innehåller en brist, som gör den till ett rimligt föremål för parodin?
196

Då t. ex. ett barn, huru idealiskt det än må vara, icke får evigt förblifva barn, utan kan och måste lossa sig ur barndomens bestämningar och blifva yngling, månne icke dessa bestämningar, som för utvecklingen af ett mera förklaradt lif måste falla, äro brister, äro något vilkorligt, manérartadt, som vålla, att äfven det idealiska barnet kan göra en parodi möjlig? Utan tvifvel äro alla barnets förgängliga uttryck, för sig tagna, brister; men de äro det blott för sig tagna; ty hos barnet äro de fullkomligheter. Gör blott dessa uttryck lösa från väsendet, och hvart och ett af dem är ett manér, som kan parodieras och förintas; men försök ej att förlöjliga personen, i hvilken de framstå som skönheter, genom att parodiera dem särskilda; personen blir evigt ouppnådd och träffas icke. Väl har hvarje ren individualitet sin fortgång i tiden till högre och högre förklaring; men den fortgår icke såsom ofullkomlig på hvarje punkt af banan, utan såsom alltid fullkomlig på den punkt, der den är. Och vore icke detta fallet, så skulle Gud, såsom sig uppenbarande, evigt vara ofullkomlig och aldrig träffa sig sjelf. Men om nu konstnären kan fånga den framspirande äkta individualiteten i någon punkt af dess utveckling och fängsla den vid duken, marmorn, tonen eller ordet, så ger han åt evigheten en skapelse, som väl alltid blommar, men aldrig förblommar, som alltid pekar mot en högre förklaring, men aldrig blir ofullkomlig i sin. Och sålunda framstå skönheter, som gifva parodin blott ljus och kraft att uppsöka och förstöra det, som ej är dem likt, och menskligheten den tröstande lärdom, att väl mycket kan finnas i verlden att skratta åt, men också mycket, som påkallar endast välsignelse och dyrkan.


The above contents can be inspected in scanned images: 187, 188, 189, 190, 191, 192, 193, 194, 195, 196

Project Runeberg, Sat Dec 15 16:15:22 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/runeberg/6/omparodi.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free