Om parodin.
(1834.)
Parodin, säger Thorild, "är konsten att förvända allt,
hvad förvändas kan; det är således konsten att göra
det höga till lågt, det sköna till fult, ordning till
förvirring och visheten till vanvett."
Betrakta vi nu, hvarigenom parodin i denna mening
(ty vi måste redan på förhand betinga äfven en
annan betydelse hos parodin) verkställer detta
förvändande, så finna vi lätt, att det sker derigenom,
att den sammanför hvad som ej hör tillsammans,
kortligen, fogar missljud till det harmoniska. Om
man t. ex. insätter några förvirrade noter i en
sonat af Mozart, om man på en madonna af Rafael
målar ullvantar o. s. v., så har man parodierat
dessa Mozarts och Rafaels skapelser. Thorild menar,
att parodin i sin natur endast kan riktas mot det mest höga.
Att han här menar parodin, betraktad blott
såsom förvändande, synes klart; och i detta afseende
är hans påstående sant, likväl med det vilkor, att
han med det mest höga förstått det harmoniska i hvad
uppenbarelse som helst; ty eljest finnes i grader
af ren uppenbarele, från grodan till menniskan,
från tiggaren till konungen och Gud sjelf, ingen
grad, som ej kan på förutnämnda sätt af parodin
anfäktas. Att parodin åter endast kan antasta det
harmoniska med
framgång, kommer deraf, att blott det harmoniska kan
i synlig måtto förstöras genom infogade missljud,
då deremot det oharmoniska redan i sitt väsende
innebär det, som parodin såsom förstörande vill
åstadkomma. Här må man icke förbise en dubbelhet,
som tyckes ligga i parodin, i denna betydelse tagen,
ehuru denna dubbelhet visserligen är mera skenbar än
verklig. Att nemligen smutsa det höga med tillsatsen
af det låga väcker harm, att förputsa det lägre med
det högres tillhörigheter kan väcka löje. Dock är,
såsom redan sades, denna skilnad icke grundad i sakens
natur; den har fastmer sin orsak i vårt sätt att
uppfatta. Vi se af all harmoni, såsom naturligt är,
först den mest förklarade, och ju högre derför ett
väsende är, det vill säga, ju mera dess harmoni är
förklarad, desto mera är det oss heligt, dyrbart och
okränkligt. Men då äfven i det minsta, som rent och
utan förvridning är sin idé, en harmoni måste finnas,
och det icke kan vara så mycket graden af harmoni
som icke mer dess väsende, som är oss heligt, följer,
att om denna i det rena lägsta uttalade samklang vore
oss förklarad, vi äfven med samma slags harm skulle
se detta förvrängas.
Om nu parodin tages i denna bemärkelse, så är
det tydligt, att ingen konst kan vara lättare än
konsten att parodiera. Ty då all skönhet och höghet
i uppenbarelser består i den följd af ackorderande
lagar, de uttrycka, så ser hvar och en, huru störande
äfven den minsta rubbning måste inverka på det hela
såsom fenomen. Och hvem har icke i sitt våld att
rubba ordning och öfverträda lag, om han ej känner det
rätta, eller om han ej respekterar det samma? Med skäl
stämplar derför Thorild parodin, hvilken han blott
uppfattat såsom förvändande, med fördömmelsens
märke. Den är ett lögnens försök att göra allt till
sin like, ett oskäligt och djuriskt stormande mot
föremål, hvilkas adel icke senteras, ett uppenbart
mordanslag mot produktioner af skönhet och helgd.
Nu uppstår den frågan: kan det harmoniska, det
sköna till sin väsendtlighet nås och förstöras af
en sådan parodi, eller kan det i sjelfva verket
parodieras? Det är naturligt, att såsom ens jordiska
lif kan utsläckas af mördarens dolk och såsom hvarje
konststycke kan krossas eller brännas, så kan ock
hvarje synlig produktion af skönhet och regel genom
parodins vrängningar göras oförnimlig. Men lika
naturligt är det, att, såsom lifvet till sitt väsende
är oberoende af dolk och svärd, också det harmoniska
i sig sjelft icke subordinerar under det parodiska
förvändandet. Parodin kan således, då den angriper det
sköna och höga, endast förstöra medlet, hvarigenom
det samma gjorts för oss förnimligt och blifvit en
jordens egendom ifrån att blott vara himmelens,
den kan alldeles icke med förstöring drabba det
sköna och höga sjelft. Vi se detta tydligt deraf, att
vår inbillningskraft i sin fulla verksamhet alltid
kan återkalla en varseblifven produkt af skönhet,
hvilka öden som helst vi än sett öfvergå den samma,
och alltid återkallar den i sin ursprungliga glans,
obefläckad af de förändringar, yttre omständigheter
åstadkommit. Om vi t. ex. sett en madonnabild i sin
gloria, och den samma sedan visades oss förvrängd
genom några missfosterlika drag, så vore det dock
i den rena inbillningskraftens makt, att supplera
de ursprungliga dragen i de tillsattas ställe och
sålunda betrakta
parodistens streck som lika många smutsfläckar, utan
egentlig inverkan och betydelse. Så skulle vidare,
om någon företoge sig att stympa, sarga och vränga
skildringarna i Homers Iliad, man tusen gånger
kunna studera denna orimliga produkt från perm till
perm, utan att derigenom i ringaste mon störas i den
njutning, läsningen af ett äkta exemplar af Iliaden
erbjuder. Parodin i sin oskälighet (och oskälig är
den alltid, då den angriper det harmoniska) kan derför
blott skymma skönheten och rycka den undan våra ögon,
men aldrig inverka på dess väsende så, att inflickade
oljud skulle förmäla sig med det harmoniska och icke
kunna utjagas och lemnas åt förtappelsen. Derför
är också parodin, i denna mening tagen, ett oting,
såsom sådant utan betydelse, och fullkomligt utan
annan än fiendtlig relation till harmoni och skönhet.
Men det gifves ett annat slag af parodi, i strängare
mening det enda, som borde så benämnas, hvilket i
likhet med dess syster, komedien, med obestridliga
anspråk sluter sig till de sköna konsternas ring
och antyder ett för dem alla gemensamt ursprung,
skådningen af harmoni.
Hvarje ren individualitet är en af den Högstes
uppenbarelseformer och, såsom sådan, ren skönhet,
det är, ren förmälning af enhet och mångfald. Det
finnes således i hela naturen icke ett ting, som ej,
såvida det är en Guds uppenbarelse, är skönt och honom
tillhörigt. Men i motsats till ren individualitet
sätter jag rent manér, som är en individualitetens
uppenbarelseform genom sjelfbestämning. Ty såsom
individen i sitt varande i Gud har sin gudalikhet,
har han i sitt sjelfvarande en lockelse att verka
gudalikt. Men så vidt
detta sjelfvarande innebär en söndring, är det klart,
att dess produkt skall röja sig som härmning, ej som
verklighet. En sådan produkt kallar Thorild liklighet
i motsats mot likhet; här må den, med afseende å
ämnet, som rör skönhet och konst närmare än sanning
och vetenskap, benämnas manér i motsats mot stil. --
Någon väckte i ett sällskap fråga om, huru man borde
hålla sina armar, för att ej, som det händer mången,
synas vara besvärad af dem; flere förslag gåfvos
och förkastades; slutligen inföll ett fruntimmer:
"Man bör alldeles icke hålla dem." Förslaget var
lika så godt och sant som ursprunget ur en riktig
uppfattning af skilnaden mellan manér och stil.
Det är ett sådant manér, hvarhelst det må uppenbara
sig, som påkallar parodin. Visserligen innebär
manér alltid och redan i sig sjelft en disharmoni;
men denna är ofta så maskerad, att det fordras det
finaste gehör för det sköna att upptäcka den samma,
och parodin visar sig derför alltid befryndad med
skönheten, då hon upptäcker dess motsats och vet att
göra den märkbar genom att utveckla den till ett mera
bestämdt uttryck. Parodin i sin ädlare betydelse är
sålunda ett drifhus för manérets grimacer, der de,
lika ogräsplantor, som i grodden svårligen kunna
urskiljas från de äkta, växa upp och utbilda sin
verkliga karakter. Derför, då parodin, sådan den af
Thorild betraktades, nemligen såsom angripande det
harmoniska, grundade sin tillvaro på förstöring, har
den i sin rätta egenskap som en skönhetens tjenare
till föremål att befordra de i ett föremål liggande
disharmoniska potensernas flor och tillväxt, till
dess att de röja sin natur och spränga de skenbara
banden af harmoni, som
sammanhållit dem och dolt deras sanna väsende. Parodin
såsom rent förvändande frambringar alltid en olikhet
af det föremål, den anfaller, då den åter såsom
en manérets tuktomästare åstadkommer något, som
omisskänligt liknar det parodierade och endast är
utveckladt till en skarpare karakter.
Så länge det yttre uttrycket är fullt af en inre
bestämmande ande och af den har sin förklaring, är
det skönt, harmoniskt och rättast sagdt naturligt;
fult och onaturligt åter är det, envar det må visa
sig, så snart anden är borta, som gjort det samma
nödvändigt. Men allt manér har sin grund i en individs
rätta och sanna sensation af skönheten i ett naturligt
uttryck och samma individs orätta och vanskliga lust,
att sjelf producera ett dylikt uttryck, oaktadt hans
natur nekar att fylla det med ande och kraft. Man
må exempelvis föreställa sig ett idealiskt barn:
nödvändigt måste hos det samma allt, dess joller,
dess oskuld, dess sätt, böjelser, lekar, m. m.,
bära stämpeln af ren skönhet; men låt en yngling,
förtjust af det ädla och naturliga i barnets väsende,
försöka att sjelf bli medelpunkt för dylika skönheter:
hans joller skall bli pladder, hans oskuld fånighet,
med ett ord, hela hans uttryck ett manér. Och
hvarför? Derför att hans individualitet måste på
sin punkt af utveckling naturligt hafva helt andra
uttryck af skönhet, och han sjelf vill hafva dem
naturen honom nekar.
Det är helt och hållet ur denna synpunkt, som
t. ex. en karakter, sådan som Don Quixote, varit
parodiabel och gifvit ämne till ett af de sannaste
och ädlaste konststycken, verlden äger. Man har
hört författare, äfven af utmärktaste rang, kalla
denna komposition en parodi på riddar-anden och
medeltidens fabellika heroism; men huru förhastadt
hafva icke dessa
bedömt Cervantes och hans mening. Det är
icke riddartiden i sin lefvande företeelse,
han parodierar, icke en skön och individuel
uppenbarelseform för det eviga och högsta, utan
tvärtom en från sin bestämmelse lösryckt individs
vanmäktiga försök att reproducera skönhetsformer, som
tjusat honom, men icke mer kunna finnas tillsammans
med de nya, dem såväl han som hans samtid i följd af
natur och utveckling födt och bort föda. Å ena sidan
synes derför Don Quixote, genom sitt mot Gud och natur
upproriska, sjelfmäktiga sträfvande, såsom en dåre i
sin klokhet, en svag och löjlig fantast i sin kraft;
å andra sidan åter visar häri sig, genom den dyrkan
för det stora och sköna, som födt hans svärmerier,
såsom, man kunde säga det, vis i sitt vanvett, och i
sin svaghet ädel och beklagansvärd. I slutet af sin
roman karakteriserar Cervantes sjelf på det mest
herrliga och träffande sätt sin skapelse, då han
låter Don Quixote döende vakna ur sin förvillelse
och, glad och hög i sin inskränkta, men sanna verld,
lemna åt förtappelsen den verld, som lyste för honom
så bländande, men var ett missfoster af hans egen
lösryckta och vilseirrande fantasi.
Vi hafva med flit uppehållit oss så länge vid detta
stycke, emedan vi anse Don Quixote för den renaste och
mest storartade parodi, literaturen äger, och emedan
hans karakter förklarar och förklaras af det exempel,
vi straxt ofvanför uppställde, för att antyda, huru
vanskligt hvarje försök är att med sjelfviljans kraft
framkalla skönheter i likhet med dem naturen danat
och ensam är mäktig att dana.
Alldeles på samma vis, som en individ kan röja manér
i sitt sätt och sitt tänkesätt, kan äfven en annan
hopdikta en mängd andelösa former, en skatt af manér,
och försöka koncentrera dem kring ett historiskt
eller icke historiskt namn, en supponerad och
namngifven medelpunkt, som af dem likväl icke till
någon väsendtlighet bestämmes. Häraf uppkomma alla
dessa dygde-, hjelte- och vishetsmönster jemte deras
motsatser, dem man så ofta ser i dikter, och som
äga allt utom en individualitet, till hvilken deras
yttringssätt kunna hänföras, och ur hvars egendomliga
ande de kunna få sin förklaring och sin betydelse. Det
är dock ögonskenligt den skilnad emellan en individ,
som röjer manér, och en sammanförd massa af manér,
som är ärnad att föreställa en individ, att den förre
aldrig kan helt och hållet upplösas till motsägelser
och intet, såvida han nödvändigt, såsom en skapelse af
den Högste, måste äga något, som är sant naturligt,
den senare deremot, nemligen den kring ett tomt
intet koncentrerade massan af manér, kan, lik en hop
agnar, af den minsta vindfläkt förspridas i rymden
och förstöras. Huru litet abstrakta, från all inre
bestämning lösryckta handlingar betyda, och huru
litet de i allmänhet måla och bestämma den persons
individualitet, till hvilken de mekaniskt hänföras,
se vi klarast i det förhållande af lifvet, då vårt
väsende lifligast söker, fordrar och genomskådar
en ren individualitet, i kärleken. Hvilka folianter
af anmärkta bragder, af nakna loftal, af beskrifna
fullkomligheter kunde väl tillägga en person en adel,
som ej skulle försvinna lik en rök mot den, som ett
enda ögonkast af kärleken hos honom varseblir och
dyrkar? Eller ifall, vid frågan om att välja ett
föremål for sin tillgifvenhet, en menniska skulle
blott göra afseende på fördelaktiga allmänna omdömen
om en i öfrigt obekant person och tro sig i anledning
af de granna drag, man tillägger den samma,
kunna skänka honom kärlek, huru djupt vore hon ej i
villfarelse, och huru lätt kunde hon icke i honom möta
en individualitet, till hvilken inga bevekelsegrunder
i verlden skulle kunna förmå henne att sluta
sig? Häraf synes, att genom blotta skildringen af
handlingar, utan att deras inre fyllande princip är
uppfattad och klarligen antydd, ingen personlighet kan
göras förnimlig. Men när nu, såsom fallet ofta är,
en person göres till ett namngifvet substrat för en
dylik skildring och är till alla delar obestämd och
obestämmande, så framstår han såsom en sammanfattning
af idel manér, och hvarje föreställning om honom blir
rimlig. Han är att betrakta såsom ett falskt mynt,
som i sjelfva verket icke äger det ringaste värde ,
och just derför med lika rimlighet kan stämplas på
hvilken summa som helst. Om derför fabrikanten af ett
slikt mynt ger det samma en hög och vigtig valör och
framställer det som äkta, så kommer parodisten och
icke blott erkänner denna valör, utan förhöjer den,
och antager flere andra och gör myntet derigenom
till en mera åskådlig löjlighet, utan att han genom
sin åtgärd kunnat bryta emot någon regel, der en
sådan icke funnits, eller verka någon förstöring,
der intet fanns att förstöra.
Det är således mot manéret, mot det arbiträra,
onaturliga, icke inspirerade, som parodin spelar
med all oskuld och utan att förstöra annat än det,
som i sig sjelft innebär en förstöring, och som desto
ögonskenligare upphäfves, ju mer det befordras.
Slutligen må den fråga uppkastas: kan en skönhet
födas i tiden så fullkomlig, att den ej just genom sin
egenskap af att vara individuel och i tiden förgänglig
innehåller en brist, som gör den till ett rimligt
föremål för parodin?
Då t. ex. ett barn, huru idealiskt det än må vara,
icke får evigt förblifva barn, utan kan och måste
lossa sig ur barndomens bestämningar och blifva
yngling, månne icke dessa bestämningar, som för
utvecklingen af ett mera förklaradt lif måste falla,
äro brister, äro något vilkorligt, manérartadt,
som vålla, att äfven det idealiska barnet kan göra
en parodi möjlig? Utan tvifvel äro alla barnets
förgängliga uttryck, för sig tagna, brister; men
de äro det blott för sig tagna; ty hos barnet äro
de fullkomligheter. Gör blott dessa uttryck lösa
från väsendet, och hvart och ett af dem är ett
manér, som kan parodieras och förintas; men försök
ej att förlöjliga personen, i hvilken de framstå
som skönheter, genom att parodiera dem särskilda;
personen blir evigt ouppnådd och träffas icke. Väl
har hvarje ren individualitet sin fortgång i tiden
till högre och högre förklaring; men den fortgår
icke såsom ofullkomlig på hvarje punkt af banan,
utan såsom alltid fullkomlig på den punkt, der
den är. Och vore icke detta fallet, så skulle Gud,
såsom sig uppenbarande, evigt vara ofullkomlig och
aldrig träffa sig sjelf. Men om nu konstnären kan
fånga den framspirande äkta individualiteten i någon
punkt af dess utveckling och fängsla den vid duken,
marmorn, tonen eller ordet, så ger han åt evigheten
en skapelse, som väl alltid blommar, men aldrig
förblommar, som alltid pekar mot en högre förklaring,
men aldrig blir ofullkomlig i sin. Och sålunda framstå
skönheter, som gifva parodin blott ljus och kraft
att uppsöka och förstöra det, som ej är dem likt,
och menskligheten den tröstande lärdom, att väl mycket
kan finnas i verlden att skratta åt, men också mycket,
som påkallar endast välsignelse och dyrkan.
The above contents can be inspected in scanned images:
187, 188, 189, 190, 191, 192, 193, 194, 195, 196
Project Runeberg, Sat Dec 15 16:15:22 2012
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/runeberg/6/omparodi.html