Samlade skrifter / Sjette bandet. Literära och strödda uppsatser /    2. Snapphanarne af O. K. (1870) Author: Johan Ludvig Runeberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

2. Snapphanarne, gammalt nytt om Skåne, från sjuttonde seklet, af O. K. Svenskt original i trenne delar.

(1832.)

En svensk original-roman af det omfång, som den ofvan anmälda, måste påkalla uppmärksamhet, också om den ej kan tillfredsställa en högre fordran af konst och i många afseenden lemnar mycket öfrigt att önska. Föga lärer något civiliseradt land varit eller vara så ofruktbart på romaner som Sverige; och svenska literaturen kan dock med fog berömma sig af en odling åt de flesta öfriga håll, som täflar med de mest upplysta och bildade nationers.

Det arbete, hvarom här är fråga, följer den riktning, Walter Scott gifvit romanen, och är, såsom alla de tallösa efterbildningarna af hans odödliga mästerstycken, half historiskt. Tillståndet i Skåne vid Carl den 11:tes tid och under de krig, denne konung förde med Danmark, är ämnet för den historiska bearbetningen, en högre svensk-dansk familjs öden för de romantiska skildringarna i denna roman. Det vigtigaste af det historiska elementet koncentrerar sig kring Snapphanarne, en mot Sveriges intressen beväpnad hop af Skånes allmoge, hvars företag åter blifvit väckta och understödjas af den nyssnämnda familjens hufvud, generalen Liljenroos, som, ehuru bosatt i Sverige, är det danska partiet af själ och hjerta tillgifven. Med första delen upphöra Snapphanarnes ströfverier att ega betydenhet, och de bortskymmas under fortgången af den andra och framgent genom det kring generalen och hans närmaste omgifning sig samlande intresset. De olyckliga följderna af dennes nit för Danmark och svenska vapnens

46

öfvervigt begagnas till en del såsom grundval för byggnaden af intrigen och fortgången af en kärlekshandel mellan generalens dotter och en ung svensk officerare, på hvars idealiserande författaren synes hafva nedlagt sin yttersta ansträngning. -- -- -- --

Ett hufvudsakligt fel, hvaraf detta arbete, ej mindre än vida största delen af våra historiska romaner, besväras, är, att det historiska i det samma handteras blott i massor, så att händelsernas lif, nödvändighet och sanning lemnas helt och hållet oförklarade och åsidosatta. Härigenom kommer all vigt att ligga på händelsen allena; och händelsen är dock intet annat än en förkroppsligad oändlighet af motiver, och följaktligen likasom en själlös kropp utan betydelse och lif, om den ej af sina motiver genomströmmas och förklaras. Sättas nu, såsom fallet alltid är, enskilda intressen i konflikt med, om man så vill uttrycka sig, liflösa tilldragelser, så kommer det högre att subordinera under det lägre, under ett intet, och resultaten blifva tröstlösa, då det likvisst är afgjordt, att i naturen ingenting sker, som ej i kollektionen af motiver och följder har sin fullkomliga försoning. Det ligger således i djupet af en dylik framställning en sanningslöshet, som är otillfredsställande, då den skapar en skenbar lycka, sårande, då den vållar en, ehuru lika skenbar, olycka.

Exempelvis må här anmärkas den i första delen förekommande obehagligt vilda scen, der de af ett parti Snapphanar fångne svenske officerarne förgöras, utan att i motiverna till händelsen något betydelsefullt förut releverats, som segrande blefve qvar efter offrens sinliga förstöring. Det är lätt att inse, hvad som bestämt författaren till att anbringa denna målning, den

47

omständighet nemligen, att historien och erfarenheten bevittna en detta och hvarje dylikt ströfparti egen grymhet, som borde åskådliggöras, men lika så lätt skall hvar och en finna, huru falsk en sådan tafla är, och huru litet verkligheten med sin förödelse och sin seger, sin ryslighet och sin inneboende tröst genom den samma är träffad. Öfver allt i arbetet röjer sig ett godtycke, som från sin af några historiska data bevakade skuggtron, likt ett blindt öde, beherrskar fenomenerna; och ingenstädes ser man en ur de verkande krafternas natur framsprungen nödvändighet. Kevenbergs grymt misshandlade karakter är härpå ett ovedersägligt bevis. Vi träffa honom först såsom förlofvad med hjältinnan i romanen, och se i honom en man, som, utan såväl egentlig förtjenst som verklig last, likväl icke i något fall gör det förtroende, hvarmed han af sin fästmös föräldrar omfattas, otänkbart. I fortgången af berättelsen utvecklar sig hans karakter i sanning till hans förmon, han blir bestämd, tilltagsen och nästan ridderlig; tills man med förvåning, efter det han en längre tid varit undanskymd, råkar honom såsom en så fulländad niding, att endast inbillningen, aldrig verkligheten, skapar en dylik. Den enda nödvändighet, som verkar hos honom denna förändring, är författarens vilja att för en mera gynnad älskare förbereda möjligheten af framgång och författarens uraktlåtenhet att i detta afseende upptänka ett mindre stötande motiv. -- Generalens karakter är, ehuru i allmänhet mindre misshandlad, dock på långt när icke så hållen, att man af den samma kunde få en bestämd bild. Till att bestyrka detta, må hans förhållande vid det brydsamma besöket af de svenske krigarne anföras. Det ålades honom att, vid äfventyr att se sin egendom

48

brännas, i tid yppa, om några vapen funnos i hans hus. I förlitande på ett lönhvalf, der sådana förvarades, nekar han sig äga några, och står som en misstänkt syndare med osanningen på tungan inför en ung ryttmästare, hvilken han som gubbe och krigare öfversåg och som fiende hatade. Huru litet öfverensstämmer ej hans uppförande här med det lynne, förf. sökt skildra hos honom. Det hade dock varit lätt att inleda samma verkan af hans förfarande, om man än gifvit det samma en förmonligare ändring. Hvem tvang generalen att tala osant, ja, att ens visa sig och stå till rätta för sin fiende, då han ingenting mera äfventyrat, om han låtit tillsända ryttmästaren rummens nycklar med den enkla helsningen: "sök, och om ni finner vapen, så bränn upp min gård!" Han hade till och med kunnat vidfoga sitt karakteristiska: "d--n i min talg," utan att derigenom förlora i intresse och natur, vid ett sådant handlingssätt. Älskarinnan i romanen är med icke större säkerhet tecknad. Sällan träffar man hos henne ett drag af ren naivetet, hvilken hon dock skall söka härma, och ibland sänkes äfven hon otroligt från den värdighet, till hvilken man ser, att förf. velat lyfta henne. Hennes utfall mot Stålbrand i 2:dra delen är så litet öfverensstämmande också med en vanlig qvinlig delikatess, att den fläck, hon derigenom ådrager sig, genom hela fortgången af berättelsen sedan förföljer läsaren med obehag. -- Stålbrand och Snapphanarnes anförare, Olle Ericsson, äro kanske bäst gifna, ehuru båda äro blott tänkta, icke åskådade figurer, och den senare, i mon af det intresse, som kunde fästas vid hans person, allt for litet uppträder och handlar.

49

Då man i skildringen af Stålbrands karakter igenkänner ett romanförfattare äfven af rang eget manér, att uppsöka och slösa fullkomligheter på någon person i deras arbeten, så har jag tyckt mig böra begagna detta rum för att yttra några tankar om det äkta och oäkta i ett dylikt idealiserande och om svårigheten att af alla dessa fullkomligheter, huru många och verkliga man än må sammanställa, bilda en person af sann skönhet, adel och intresse. Må man tänka sig vilkoren för ett skönt anlete och uppdraga dem i sin föreställning så rikt och så skarpt som möjligt. Man tager noggrant ut dimensioner, färg o. s. v. på de skilda partierna och förföljer dem, så långt tanken i deras delar kan se någon betydelse. De sammansättas, och man borde få lif och skönhet i det helas uttryck, men ser endast stelhet, betydelselöshet och död. Den äkta målaren framkastar en bild. Vi se, att denna panna är regellös som enskildhet och emot proportionslagarna för skönheten såsom del: ögat har ingenting utmärkt, hvad konstlag vidkommer; i det ena partiet efter det andra hittas en bristfällighet, någonting, som man tycker kunde vara vackrare, mera intagande, annorlunda. Men bilden i sin helhet med allt detta oregelbundna lefver, andas, talar, ja, förtjusor genom ett himmelskt uttryck af ädelhet och skönhet. -- Konstnärn ensam i sin högsta mening kan, att likna smått med det stora, som den Högste Mästaren skapa skönhet i dess sanna uppenbarelse; och han skapar den ur idel motsatser, efter begreppets uppfattning, och hans skapelser äro som naturens lefvande uttryck af styrka och svaghet, af ondt och godt. Deras synliga skönhet är en följd deraf, att han från inspirationens höjd sett blott

50

motsatsernas försoning, förmälning och kastat sitt ljus öfver dem, så att de för andra visa sig likasom för honom, ej såsom söndrade och afskiljeliga, utan förenade och nödvändiga elementer. Kärleken visar oss en skön typ af konstnärns uppfattning af sin skapelse. Skulle kärleken ej med inspirationens, utan med reflexionens öga betrakta sitt föremål, så kunde ingenting annat än det allmänt mätbara sköna och goda älskas. Men den ser objektet från en högre ståndpunkt, och väsendets harmoni är för den samma uppenbarad, och i och med det samma hvarje äfven dess minsta, i andras Ögon mest misslyckade del, betydelsefull och oföränderlig till något bättre. Hvilken älskande skulle väl vilja se det minsta drag i ett tillbedt föremål förändradt, äfven om han med öfvertygelse visste, att det för hvarje annan förefolle fult? Och skulle han som konstnärn kunna i en tafla uppenbara den idé, som hos honom gör detta fula till skönt, med ett ord, framställa hela sin inre uppfattning af väsendet, så skulle det fula försvinna ur hvarje annans föreställning och för alla visa sig försmultet i en högre skönhet såsom ett dess nödvändiga beting. Kunde man afsöndra alla de partiklar, som ingå t. ex. i ett äple, så skulle man få några söta, några bittra; och hade man då ej känt den smak, de i sin förening frambringa, och det blefve fråga om att sammansätta något för smaken ljuft, hvem skulle ej tycka att det bittra borde förkastas, och likväl se vi, huru förenliga de båda synbara stridigheterna äro, och hvilken fulländning de, försmultna med hvarandra i äplets natur, äga och uppenbara. Denna lag genomgår naturen och försonar vår känsla med tanken, att det finnes en motsats till det, som är godt. --

51

Det ges hos hvar och en någonting, som, tänkt afskildt och i och för sig sjelft, vore ondt, men som i sin förening med något annat, med något i sig sjelft tänkt godt, upphör att vara ondt och är snarare det verkliga godas vilkor, och derför så nödvändigt, att det ej kan bortönskas. Så finnes också i naturen intet absolut ondt, utan tanken blott skiljer det onda och det goda, likasom i naturen ingen absolut kropp eller död utan själ och lif finnes, ehuru tanken skiljer det förenade i dess begge motsatser; om någon derför sammansatt «en person af blott tänkt ondt eller tänkt godt, så har han producerat en osanning, ett varande, som icke är och i naturen ej, utan endast i tanken har sin motsvarighet. Till brister af detta slag gör sig största delen af romanförfattare saker, ehuru i mer och mindre mön. Det är väl sant, att ingen roman visar oss det absolut goda personifieradt i hvar och en af sina särskilda personer, ty man har lätt funnit, att af idel ljus ingen effekt kunnat tillvägabringas, emedan i det samma icke existerat en skenbar strid; men de fleste författare hafva deri irrat, att de på ett predestinerande sätt hopat allt det goda på en, allt det onda på en annan, då det likvisst är med enskildheter samma förhållande som med totalitet, såvida äfven det minsta är i oändlighet det störstas typ. -- Vi se här tydligen, hvaraf det kommer, att blotta förståndet ej mäktar dana konstverk; det ser nemligen blott stridigheter, och tänker, men ser ej deras inre förlikning, hvaraf följden är, att det blott kan visa dem sammanställda, icke förenade. Det synes häraf också, att min mening ingalunda är, att man skulle danat en sann person derigenom, att man i den sammanställt tänkta motsatser; tvärtom

52

är det just en sådan sammanställning, som gör, att, som man säger, en karakter ej är hållen. Endast i förenade motsatser ligger det goda, det sköna, och röjer sig desto sublimare och mera glänsande, ju större intensitet man i de förenade motsatserna anar, likasom den elektriska gnistan exploderar dess skönare, ju högre polerna stegrats. En moralisk karakter är derför en uttryckt försoning mellan stridigheter, som kunna anas, och den är mer och mer skön, ju mer allmän den uttalar den idé, i hvilken stridigheterna finna sin försoning. Ännu en gång, man bildar således genom att sammanställa blott tänkta fullkomligheter ingen verklig skönhet, lika så litet som lag, ehuru den är den högsta tänkbara moraliska pol, äger någon betydelse, om icke en med den förenlig motpol är märkbar; då å andra sidan i lag- och öfverträdelse-elementets synliga förmälning allt ädelt, godt och skönt ligger uppenbaradt. Och nu stöter man på det om Stålbrands karakter förut yttrade, att den är tänkt och icke åskådad, och att den med alla sina goda sidor derför synes färglös och icke lefvande.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Då hvart och ett arbete i skön konst måste vara ettdera af de begge, antingen ett sant konststycke eller en efemer produkt af en diletterande förmåga, så är det nödvändigt, att kritiken mäter det samma med den dubbla måttstock, som passar för hvartdera af dessa båda slag. Lägges nu en högre konstfordran till grund för omdömet, måste recensionen alltid bli ofördelaktig, om arbetet ej äger den fulländning och höga betydelse, som är ett annat konststycke egen; men man gör orätt, om man deraf sluter, att arbetet ej äger

53

något värde. Den andra måttstocken, som ej utan obillighet får lemnas oanlagd, kan ge helt andra resultater och visa ett öfverskott af förtjenster, som berättiga arbetet alltid till uppmärksamhet, och i flere afseenden till bifall. Oaktadt alla bristfälligheter, har äfven denna roman många sidor af intresse, och jag ville mer än ogerna hafva så misslyckadt uttryckt mina omdömen öfver dess fel, att de icke lätt skulle kunna fattas såsom förenliga med de loford, dem jag anser romanen förtjena och räknar för en tillfredsställelse att kunna uttala. -- -- -- --