- Project Runeberg -  Dikter i urval /
Lovsång efter överstånden sjukdom

(1934) Author: Johan Runius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
12

Lovsång

efter överstånden sjukdom.

     Barmhärtige Gud,
     ett tacksamhets ljud
     Dig offrar min själ,
att jag efter plågan
     nu åter mår väl!
     Ja, lovsång och mig
med hela förmågan
     uppoffrar jag Dig.

     Jag sjunger Dig pris.
     Jag kysser Ditt ris.
     Jag vördar Ditt lag,
Din kärliga tuktan,
     Din trofasta slag,
     som samvetet skräckt
och större gudsfruktan
     i själen uppväckt.
13

     Min andakt var ljum,
     min omtanka dum;
     en säkerhet smög
sig in i min anda
     och gjord’ honom trög;
     min vilja tog på
att köttet tillhanda
     så småningom gå.

     Att själen var svag,
     det märkte ej jag:
     jag levde i ro
och tyckte mig äga
     den starkesta tro,
     som trotsad’ all nöd
och skulle uppväga
     båd’ sjukdom och död.

     Mig tyckte jag var
     i samvetet klar;
     min innersta grund
bespottade nöden
     och frestelsens stund;
     föraktad’ till slut
båd’ Satan och döden
     och mante dem ut.
14

     Då var mitt tillbud
     att brottas med Gud;
     tron var som ett berg,
en modig hjältinna
     av levande färg;
     hon annat ej då
än segra och vinna
     beredde sig på.

     När jag så for vill,
     då såg Du därtill,
     uträckte Din hand
och låddes nu vilja
     upplösa det band
     som alltid går opp,
när Du vill åtskilja
     vår anda och kropp.

     Mitt ömmeste ting
     fick styng uppå styng;
     jag kvaldes så hårt,
att hjärtat i svedan
     det dignade bort;
     förrn timman var all
var kroppen allredan
     förbleknad och kall.
15

     Den nyss var hel rask,
     han nu som en mask
     sig slängde och vred;
jag såg nu på döden
     och fasad’ därved;
     ja, allt vad jag såg
och kände i nöden,
     förskräckte min håg.

     Ett svidande bröst
     hel tomt utav tröst;
     en evighet lång;
en tanka besvärlig
     om synderna mång:
     då viste sig allt
uti en förfärlig
     och faslig gestalt.

     Då saknades ron;
     då bleknade tron;
     hon ville då fly;
det berget så stora,
     som räckte i sky,
     blev nu som ett frö;
jag måst’ då förlora
     all lust till att dö.
16

     Jag fant mig förledd
     och illa beredd.
     Gud, sad’ jag, ack, driv,
driv döden bort vida
     och skona mitt liv!
     Jag kastar mig ned,
jag mäktar ej strida,
     jag tigger om fred.

     Du vetst, vad jag gjort
     båd’ litet och stort,
     vad ont och vad gott:
det onda är mycket,
     det goda är smått;
     jag skämmes nu vid
det drygeste stycket
     av hela min tid.

     Ack, unn mig ännu
     ett år eller tu,
     att måtte dock än
vad förr är försummat
     bli vunnet igen,
min håg bli ombytt,
     vad förr var förljummat
uppvärmas på nytt.
17

     Lät, förrän jag dör,
     mig bli den jag bör:
     en lem, som byggt opp
den dyra och kära
     Din kristenhets kropp.
     Lät då mig gå fort,
när Gudi till ära
     först något är gjort.

     Du bönhörde mig
     och ömkade Dig;
     förtvivlelsens flod
fick inte bortskölja
     med allo mitt mod;
     Du kunde Din tröst
ej längre fördölja
     för sorgfullt ett bröst.

     Hugsvalelsens bläst
     blev själenes gäst;
     hans ljuvliga fläkt,
de himla-väd’r-ilar,
     som han där uppväckt,
     utsläckte fullbrått
anfäktningens pilar
     och glödande skott.
18

     Så halp Du min själ;
     ja, kroppen jämväl
     Du nådigt tillsåg,
där han så kullstjälpter
     och vanmäktig låg.
     Min halvdöda kropp
vart åter förhjälpter
     till hälsan och opp.

     Dess vare Dig pris
     för härligt bevis
     av huldhet och vård,
av kärlek och nåde
     i frestelsen hård,
     min Gud, som så väl
förlöste av våde
     min ängsliga själ.

     Mitt sunde förnuft
     nu finner det ljuvt,
     att kroppen blev späkt
och själen så vida
     blev botad och läkt:
     den ädlare del,
när köttet får lida,
     förbättrar sin fel.
19

     Nu har jag förstått,
     att agan gör gott.
     Ack, giv nu Din nåd,
att allt blir fullbordat
     i gärning och dåd,
     med flit och med id,
vad jag har förordat
     i nödenes tid.

     Jag vill nu mitt slut
     med Gud föra ut.
     Du gör, att jag vill:
ack, giv då tillfälle
     och krafter därtill!
     För skrymtan giv tro!
Lät kärlek i ställe
     för håglöshet gro!

     Och när jag fyllt opp
     mitt levernes lopp
     med fromhet och dygd,
så lät mig på slute’
     ej komma till blygd!
     Ack, hjälp då som bäst:
när glaset är ute,
     då gäller det mest.
20

     När Satan med pock,
     när samvetet ock,
     ja lagen jämväl
anfäktar och grämmer
     och hotar min själ,
     när döden vill bli
den fjärde som skrämmer,
     ack, statt mig då bi!

     O, Skapare, stärk
     Ditt skapade verk!
     Ack, Frälsare, fräls,
när som Din förlösta
     anfäktas och kväls!
     O, Tröstare blid,
hugsvala och trösta
     i tröstlös en tid!

     Du eviga nåd,
     giv mig då god råd!
     O, Jesu, Ditt blod
då styrke och rene
     mitt hjärta och mod;
     ja, suckarna sin’
Din Anda förene
     med suckarna min.
21

     Då segrar jag visst,
     då sjunger jag sist:
     Si, Satan vart blek,
si, döden var feger
     och helvetet vek!
     Jag prisar då Gud
för denna { hans / min } seger
     i ärones skrud!
          Amen.


The above contents can be inspected in scanned images: 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21

Project Runeberg, Sat Dec 15 16:27:09 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/runius/03.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free