- Project Runeberg -  Dikter i urval /
Ämbets- och äretrappa

(1934) Author: Johan Runius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
40

Ämbets- och äre-trappa,

synt och betraktad, då för detta äreborne och högaktad, numera hos Gud salig herr Johan Montin, primarie-kämner vid Stockholms södre förstads lovl. kämners-rätt, till sin grav och vilostad därsammastädes hederligen beledsagades uti St. Maria Magdalenæ kyrka den 13 febr. anno 1713.

Nyss har jag sett uti en syn en hög inmurad trappa,
där Äran allra överst satt uti en kunglig kappa,
     satt krönt uppå en vid altan som i en öppen sal;
     där lågo kronor runtomkring och kransar utan tal.
Trappstegen voro ganska mång, glaserade och store;
ju längre opp ju finare och halare de vore.
     Allt utåt stodo stolar, som de hos oss vara plä,
     båd’ sammets-, silkes-, gyllenlärs-, rysslärs- och bara trä-.
41

Där sutto män i purpurklä’r med bräm av herm’linskattar;
där sutto män med marskalksstav och män med biskopshattar;
     den hade svärd och vikt i hand, den lineal och fjä’r;
     och alla sågo de så ut, som de skull’ haft besvär.
I muren var en mörker gång från trappan bort att vandra
ur denna världen alldels ut och in uti den andra.
     Strax en gick avklädd naken bort, kom annan i dess stad;
     den bortgick mer’ndels trumpen var, och den som tillkom glad.
Vid trappans ingång var en port, försedd med lås och stängsel;
var gång där oppe ledigt var, blev här en farlig trängsel.
     Vaktmästarn kom som oftast ned, då en blev genomsläppt;
     en annan blev tillbaka stött och uppå näsan knäppt.
42

Kring denna trappan nedanom vor’ städer, byar, marker
med stora blomstrand’ åkerfält och sköna gröna parker.
     Till själva porten gick en bred spatsergång och allé,
     den artigste som någon vill med sina ögon se.
Men efter denna gången var planterad av dem rikom,
så var han endast ock för dem och androm vederlikom.
     Dock uppå ömse sidor om vor’ smala vägar två,
     dem de av den gemena hop till porten kunde gå.
På marken gingo någre män, som vakta’ fä och fåren;[1]
till dem i brokot kjortel kom en liten ung av åren.
     De herdar höllo strax ett råd; de klädde honom av
     och utan all barmhärtighet nedsänkte’n i en grav.
43

De drogo’n upp; de skjutsa’n bort; han var en tid försvunnen,
men mitt i äretrappans port han strax därpå vart funnen.
     Från breda gången kom en fru, språng till med skrän och skrål,
     drog karln vid håret bakläng’s ut och satte’n i ett hål.
Högst på altan låg en och sov i silkessängen blöte,
till kronan född och ammad opp i ärans eget sköte.
     Han vaknad’ äntlig opp förskräckt, lät kalla fången fram,
     och när en vishet djup och stor hos honom han förnam,
så lät han sätta’n på en vagn, så klar som bara gulle,
framföråt måst’ en härold gå, som abrech ropa skulle,
     ett ord, som märkte, att var man skull’ göra reverens;
     kort sagt, näst kungen fick han rum och namn av excellens.
44

Ett folk försvann. Ett kom igen. En lång man höll på leta
att far sins åsnor få igen. Han kom till en profeta.
     När han ifrån profeten gick, var han en annan man
     och för par åsnor, som han sökt, han då en krona fann.
Få äro för slik dygd som hans i lika fall berömde,
ty tänk, att under stort ett kar han sig för kronan gömde.
     Dock halp det ej, han måste fram och på altanen gå,
     där honom utav Äran själv gullkronan sattes på.
Strax kom en dejlig unger man, såg ut och gick hel modigt.
Han bar en harpa och därhos ett jättehuvud blodigt.
     Han språng till marskalkstrappan opp. Men kungen med ett spjut
     sköt efter honom från altan; ty måst’ han ner och ut.
45

Dock kungen for en ynklig färd, och denna kom tillbaka;
då fick han av sin sura svett den söta frukten smaka;
     han blev för sin besvärlighet med härlighet belönt
     och utav Äran på dess höjd famntagen, kysst och krönt.
Näst honom kom en styver buss med draget svärd och glaven,
som bröt sig fram, språng upp med hast och fick i marskalksstaven;
     han stötte ned två brava män, som bättre vor’ än han,
     varför hans kung om honom ock ett vidrigt tycke vann.
Si, övervåld och falskhet får gemenlig lön för flärden,
ty dråparn måst’ i förtid bort från trappan och ur världen.
     Vid mörka gången stod en man med en förskräcklig pamp;
     densamme högg hans huvud av, att det i golvet damp.
46

Ett folk gick av. Ett nytt kom opp. Där satt en stolter herre
bland purpurklädde män, så ond som hin och nästan värre.
     Jag sporde en, vem denne var. Han svarte mig därtill:
     Den kommer aldrig så högt opp, att han ju högre vill;
för blott en vägrad komplimang och knäbukt har han hotat
en man med hela sin nation att bliva platt utrotat.
     Knappt var det sagt, så blev en röst ifrån altanen hörd:
     Du onda man bliv med process till mörka gången förd!
Vid denna gången upprest stod, när han sin prakt av-lade,
en femti alnars höger dörr, som ingen tröskel hade.
     Han kläddes av, han fördes dit, det gick allt fort och snart;
     den stolta själen genomgick, men fodret hängde kvart;
47

Tänk, mannens namn, hans odygd och hans dödsart, alla trenne
hur de på H begynnas just. Hans likskrift bliver denne:
     Högdragna Haman Hänger här; hans grav är lik ett H,
     men tvärstrecket, som mittpå står, måst’ sättas ovanpå.
Ett folk gick bort. Ett annat kom. Där sågs en spelhusjunker
gå stora gången fram, förställd som en skenhelig munker;
     dock var han klädd i judisk dräkt, had’ ögon som en falk;
     allt folket ropte med en mun och sad’, han var en skalk.
Han slapp på trappan opp, fast han bort snarar’ hava slängar,
och då kund’ man offentlig se, att vaktmästarn tog pengar.
     På biskopsbänken satt han där i Arons skrud en stund
     men vroks strax ut igen och dog på marken som en hund.
48

En släkt förgicks. En ny kom till. På gången sågs där åka
en präktig fru, som höll uppå med mannen sin att språka.
     Hon tyckt’ han för enfaldig var, hon talte’n in ett mod.
     Kom, sad’ hon, hit till denna port; vår sak skall väl bli god.
När han kom dit, hur bar’n sig åt? Han kund’ sig inte finna,
men vad han ej förslagen var, så var väl hans go’ kvinna:
     hon öppnad’ porten med en dyrk och förd’ ett sådant tal,
     som hjälpte mannen opp och in i Ärans egen sal.
Och när han dog, kom åter ’gen den kungliga matronan
och pratade för skålen så, att mågen ock fick kronan.
     Den frun var mannens ära visst. Och om man veta vill,
     så var hans namn Tarquinius och hennes Tanaquil.
49

Det är mig en omöjlig ting beskriva allt till pricka,
hur var och en på trappan kom och sig där månde skicka:
     en tackade sin egen konst, en annan mer sin brud,
     den tredje sin patron och pung, den fjärde tacka’ Gud.
Omsider, efter mycket bång och mången stor förändring,
från smala vägen tågligt kom framtråkand’s i sin vandring
     en fet, brunaktig liten man, som tvenne böcker bar;
     jag tror det Corpus juris och vår svenska lagbok var.
Han gick till porten, slapp ock in. Jag hörde, hur han stampa’
och på de första trappesteg näst dörren gick och trampa’,
     men inte kund’ jag se, att han kom över porten opp,
     förrän han efter en lång stund till mörka gången lopp.
50

Därmed försvann då denna syn. Och en kom in och ropa’,
att gamla kämnern herr Montin sin ögon lagt tillhopa.
     I början var han substitut att hålla häradsting,
     se’n blev han till borgmästar’ gjord i staden Linköping;
var ärnad först till rådman bli, som skull’ ha presiderat
i Norrköpings stads underrätt, men blev ej installerat.
     Därefter uti Kalmar län och uppå Ölands ö
     han underlagman varit har, men skull’ i Stockholm dö.
Ty blev han ock en kämner här, först extraordinäri’,
så ordinari’ efteråt och äntlig sist primari’.
     Tänk, tretti år han kämner satt, kund’ aldrig rådman bli,
     var fjorton gångor på förslag, men lyckan stod ej bi.
Dock had’ han det som lyckan själv och hennes korg braverar:
en vördnad djup för Guds försyn, som världens lopp regerar;
51

gott tålamod, fromt sinnes lugn, en stor förnöjlighet,
     som gjord’, att åt allt äventyr han mera log än gret.
För lappri gråta lämnad’ han åt barn och stackars dårar,
men när han daglig bad sin Gud, då spard’ han inga tårar.
     Vid domstoln har han i förstånd och samvet varit klar,
     fastän han som rättvisan själv på slutet blinder var.
Men fick han här på solens ljus ej se sig mätt och glader,
så ser han nu ett evigt ljus i själva ljusens fader,
     och om han här så högt ej opp på äretrappan gått,
     så har han nu i himmels höjd den rätta äran fått.


[1] Historien om Josef läses i 1 Mos. 37 och följande kapitlen.


The above contents can be inspected in scanned images:
40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51

Project Runeberg, Sat Dec 15 16:27:09 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/runius/07.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free