Dikter i urval / Över världenes fåfängligheter (1934) Author: Johan Runius Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Över världenes fåfängligheter.

     Vad mest alle
     efter falle,
     vi här kalle
ljuvt och sött, förnämt och högt,
     mig kan detta
     varken lätta
     eller mätta;
hjärtat blir dock oförnögt.
     Vad är världen?
     Bara flärden,
vällust, ära, rikedom!
Allt vad vi här drömma om,
     vi ju sakna;
     då vi vakna,
     ä vi nakna
och vår pung och maga tom;
     kropp utsliten,
     lönen liten,

68

räkenskapen ganska sträng
har fåfänglighetens dräng;
     lapprisfläder,
     lätt som fjäder,
     snällt som väder,
men en evig eftersläng.

     Vad är släkten,
     silkesdräkten
     och respekten?
Vars mans stam är väl bekänd.
     Flöt än bloden,
     purpurfloden,
     ifrån Oden,
källan är dock Adams länd.
     Av din kläder
     och förfäder
blir du ingen adelsman;
egen dygd är adel sann.
     Res ej kammen!
     Vem var stammen?
     Leta fram’en!
Far din plöjde, mor din spann.
     Gack till Skriften,
     gack till griften,

69

se, vad döda släkten tror!
Jorden är ju allas mor.
     Sköld och glaven
     mött’ i graven
     tiggarstaven
och erkände’n för sin bror.

     Vad är lusten?
     Vad är musten?
     Bara pusten,
kärnlöst skal och matkebo.
     På det söta
     och på blöta
     följer röta;
samvetsmatken vill då gro.
     På odygden
     följer blygden.
Lysten, akta dig för fall!
Minns, hur Smekfält sist for vall,
     som av lättja
     först i flättja,
     se’n i kättja
föll och fastna’ vid en pall.
     Du fyllhunder,
     hör vad under

70

nyss är hänt i Bacchi stat:
Öhlström, fuller som ett fat,
     gick från vinet,
     föll på skrinet,
     mötte svinet
och skrek: hej, goddag, kamrat!

     Vad är gullet,
     röda mullet
     i schatullet?
Vem syns ej dukaten täck?
     En hel punger,
     tämlig tunger,
     givs i hunger
bort för skarn och duveträck.
     Dyrke Näcken
     gåla träcken,
svarta jordens exkrement!
Vem gullgudens släkt ej känt,
     känn kamraten
     vid dukaten,
     som med maten
genom judetarmen ränt.
     Du girbuker,
     penningsluker,

71

som av ett förtjusat sinn
ett gålt skarn i katteskinn
     gräver neder
     och med heder
     det tillbeder:
tvi bå’ dej och guden din!

     Jag ger världen
     med högfärden,
     vällust-flärden,
ja med pick och pack god dag;
     ger bå’ plåten
     och smulgråten
     uppå båten;
alltihop bespottar jag.
     Säger mången,
     att den sången
skämmer bort min födekrok
och gör mig till världens tok.
     Lät så vara,
     lät det fara,
     jag vill svara:
var en tycker han är klok.
     Stora herrar
     ha sin’ narrar,

72

som dem följa ut och in;
jag och världen ha var sin.
     Vill du höra’t
     och utföra’t,
     må du göra’t:
Jag är hennes, hon är min.