Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Runinskrifter från 1000-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tor!» och att sålunda kristen och hednisk gudadyrkan uttryckts
på samma minnesvård. Måhända hava kristnade söner varit fördomsfria nog
att låta en hednisk fader få med sig på gravvården en åkallan av hans egen
gamla gud till gravvårdens skydd. Runstenen är jämförelsevis ung och
tillkommen efter c. 1050, se sid. 75.
Dessa fåtaliga hedniska runstenar visa
väl, att hedningarna endast undantagsvis reste runstenar över de döda, vilket
ju ock framgår av runstenarnes ringa antal under den avgjort hedniska tiden,
och att många av de runstenar, som sakna tecken till vare sig hedendom eller
kristendom, därför skulle vara hedniska, är i betraktande av de kristnas
talrikhet knappt att antaga, såsom ovan anmärkts.
Att hedningarna under
större delen av 1000-talet åtminstone i Svealand varit ganska talrika,
framgår ju därav, att 1080 svearne fördrevo konung Inge (Ingulv) d. ä. från
Uppsala, emedan han icke ville förestå offren till hednagudarne och valde hans
svåger Blot-Sven till konung, som dock efter tre år blev överfallen av Inge
och omkom, och av att den helige Äskil, då han förnam, att en stor mängd hedningar
mötte Blot-Sven i Strängnäs för anställande av offer på den hedniska
avgudaplatsen, blev dödad, då han begivit sig dit för att främja sitt omvändelseverk.
I Götaland hade kristendomen vid samma tid vunnit mera stadga, ty det var till
Västergötland, som konung Inge tog sin tillflykt efter att hava blivit
fördriven, och ett påvligt brev av 1081
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
