Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Runinskrifter från 1100-1400 talen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på 1100-1400-talen äro gravskrifterna övervägande och nu lämpade efter
kyrkliga synpunkter.
Även själva runraden visar så till vida kyrklig
påverkan, att den så småningom ökas till samma antal runor, som det latinska
alfabetet har bokstäver, och därefter kan man tala om ett runalfabet.
Runradens ombildning till runalfabet skedde genom följande åtgärder. Liksom redan förut e skilts från i, och g från
k genom en punkt, så
åtskildes nu genom samma medel d från t, p från b. På grund av dessa punkter
brukar alfabetet kallas stungna runor. Kortkvistrunorna (se sid. 83, 26)
för a, n, t blevo ensamt gällande, och kortkvistformer av s med en punkt
eller ett streck nedtill för c och z. Åt den 16-teckniga runradens a-runa gavs
däremot betydelsen ä, som här betecknas med æ. Som motsvarighet därtill
bibehölls o-runan men omvänd till *, för betydelsen <i>o</o>, men biformen * fick
betydelsen ö. I överensstämmelse med begynnelseljudet i runenamnet yr fick
runan R, som förr betecknat ett r-ljud, nu betydelsen y, som dock även
betecknades med den stungna u-runan. Övriga runor bibehöllos, en del smärre
ändringar utelämnas här.
Det stungna runalfabetet har alltså följande utseende:
abdefghiklmno
prst thu y zæö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
