Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Runforskningens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
VII. Runforskningens historia
Redan tidigt väckte runminnesmärkena uppmärksamhet hos den eftervärld, hos vilken de
kommit ur bruk och blott tedde sig
som en ålderdomlighet. Iakttagelse av de urnordiska runorna har sålunda lett
till deras användning på Rök-stenen, såsom ovan anmärkts, och även andra
fall finnas, där härmning av urnordiskt skrivsätt är påtagligt.
Vid Ärja ödekyrka i Södermanland står en runsten, som har inskriften:
amuit . rsti
. sina . þina . yti . suna . sina . unulfu . aku . hrenki . bruþur . sena .
uarþi , uti . terebina i kalmarna . sutuma . furu . af u . skani . eskl . rsti .
runa . þasi
»Amunde reste denna sten efter sin son Unnulv och Ring, sin broder.
Blev ute dräpt i Kalmar sund, for från Skåne. Äskil ristade dessa runor.»
Denna inskrift kännetecknas även genom omflyttning och utelämning av runor
men framför allt genom obefogat till lägg av slutvokal i åtskilliga ord,
nämligen suna, sina, unulfu, hrenki, sena, uarþi, terebina, sutuma, furu,
afu.
Dessa tilllägg härröra säkerligen därifrån, att ristaren iakttagit, att runinskrifter
från den urnordiska tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
