Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Runforskningens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Olavus Petri (1493 - 1552) och Laurentius Petri
(1499-1573) i deras historiska och geografiska arbeten.
Den förste, som gjorde runinskrifterna till föremål
för verklig forskning var emellertid Johan Bure
(Bureus, 1568-1652), [1] som blev grundläggare
till hela den antikvariska strömningen under
1600-talet.
Att samla goda avbildningar av runinskrifterna blev
hans första uppgift. Det var 1593, som han började
sitt studium av runorna och mot slutet av sitt liv
hade han åstadkommit en samlingsbok av runinskrifter,
som upptog 619 inskrifter, jämte det att han var
verksam som grammatiker och textutgivare och mekaniker.
Innehållet i denna samlingsbok härrörde dock icke
uteslutande från Bure utan även från hans medhjälpare
som riksantikvarie, hans måg
J. Henriksson-Axehjelm och
Martinus Aschaneus samt den senares lärjungar
J. Håkansson Rhezelius och P. Westius.
År 1599 utgav Bure Runakæntslanes lærospån, som
innehåller 10 runstenar och flera runalfabet och
1611 Runa A. B. C. Boken.
Sedan intresset för forntiden sålunda en gång
blivit väckt, fortfor en lång tid fornforskningen att
blomstra och en god del av detta intresse kom ock
runforskningen till del.
Genom M. G. de la Gardies
inflytande grundades 1662 i Uppsala en professur i
svenska antikviteter och till dess innehavare
kallades Olov Verelius ((1618-1682), som
(1)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
