Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Runforskningens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ock var, riksantikvarie 1666-1675 och bl. a. utgav
Manuductio ad Runographiam scandicam recte
intelligendam (Handledning att rätt förstå den
fornnordiska runläran) Uppsala 1675, som betecknats som
det fullkomligaste verk, som under denna äldre tid
offentliggjorts av svenska lärde.
Genom samme vetenskapens beskyddare M. G. de la Gardie
grundades 1667 ett Antikvitetskollegium, år 1690 flyttat
till Stockholm, som skulle ägna sig åt antikviteterna,
fornnordisk litteratur och släktforskning, och att börja
med utvecklade en livlig verksamhet.
Förste ordförande blev Georg Stiernhielm (1598-1672).
År 1692 ombildades kollegiet till ett Antikvitetsarkiv,
vars sekreterare på samma gång var riksantikvarie.
Under denna tid gjordes en märklig runologisk
upptäckt, i det matematikern Magnus Celsius
(1621-1679) år 1675 lyckades läsa och tyda de
stavlösa runorna eller hälsingrunorna, som visserligen
delvis hade tytts redan av J . Bure, och beskrev
dem i avhandlingen De runis helsingicis. Förut hade
dessa runor uppfattats dels som siffror, dels som
villrunor, som man efter godtycke finge tyda.
Själen i antikvitetskollegiet blev J. Hadorph
(1630-1693), som från 1671 hade fullmakt att årligen
resa omkring i riket till antikviteters uppsökande
och på dessa resor åtföljdes av tecknare,
varvid särskild uppmärksamhet ägnades åt runstenarna.
Mer än 1000 sådana avbildades och skuros i trä,
vilka utgjorde materialet för det av J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
