- Project Runeberg -  En vandring i Norge /
57

[MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

av Lougen. Man skiljer lätt emellan tonerna från en sådan
vandrande trubadur, och den från en fjällbäck, om ock den
senare uppbjuder all sin förmåga att härma den förre. I
flodens brus ligger allvar och djup; den har sett mycket och
levat länge; forntidsminnen hägra i dess toner. Fjällbäcken
är en oerfaren yngling, som på sin höjd har att förtälja om
små kärleksäventyr med fjällblomstren eller om lyckade
språng utför klipporna. Ofta kosta honom dessa språng hans
unga liv; hans väsen splittras i droppar, som bortföras med
vinden, innan han hunnit halvvägs ned i dalen.

— Halt! Qui vive? Med detta rop avbröt Bernard mina
betraktelser.

Ropet gällde en skepnad, som rörde sig på stigen
nedanför oss. Ännu några steg och det visade sig, att ödet fört i
vår väg ett exemplar av samma människoslag, som vi
förgäves hade hoppats att träffa där uppe vid den övergivna
elden. Vi stodo framför en svartmuskig karl, vars rygg
kröktes under ett trasbylte. Jag är övertygad, att mannen var en
zigenare, och att hans uppenbarelse här stod i samband med
den ovan omtalade elden. Säkerligen gick han att förena sig
med dem, som nyss förut hade lägrat kring denna, och han
visste, bättre än vi, var han skulle träffa dem. Inför oss
agerade han dövstum, ty han besvarade icke en enda av
våra frågor, men följde med uppmärksamt öga våra rörelser.

Ett samtal av så ensidig art blir snart tråkigt. Vi önskade
mannen god natt och fortsatte vår vandring nedför berget.
Knappt hade vi lämnat honom, förrän vi hörde en späd
barnstämma ur byltet på hans rygg. Den lilla ryttaren eller
ryt-tarinnan protesterade, jag vet icke emot vad, men det skedde
med en röst, som vittnade om kraft i organet och vildhet i
lynnet. På barnets skrik svarade dess bärare i en vänlig och
lugnande ton; han var stum, endast då han ville vara det.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:27:08 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/rvnorge/0059.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free