Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som kallas Stenkyrkan, varifrån en vacker utsikt erbjuder sig
över nejden; Hans Hansen plägar tjäna som vägvisare åt de
resande, som vilja göra sig mödan att bestiga denna höjd.
I denna egenskap blev han nu efterskickad. Allt efter lynne
och omständigheter visar han sig ömsom i tvenne olika
skepnader: i vardagsskepnaden eller den högtidliga. Vi önskade
se honom i den förra, emedan han endast i den skulle vara
tillgänglig och meddelsam. Men ack! redan på avstånd
märkte G., som kände honom, att han hade antagit den
senare. Ett osvikligt tecken härtill var den mycket slitna
svarta helgdags- och ämbetsdräkten, som han iklätt sig,
måhända för att i främlingarnas ögon värdigt representera det
norska skolmästareståndet. I början var han också mycket
sluten, och de få ord, han yttrade, beledsagades av en
högtidlig skakning på huvudet. Medan vi klättrade upp till
Stenkyrkans tinnar, blev han likväl småningom
språksam-mare, och slutligen ryckte han oförbehållsamt fram med de
sägner, han kunde förtälja om detta ställe. Annars trivs han
bäst ibland barn, emedan dessa med uppmärksamhet lyssna
till hans historier och icke betvivla deras sanningsenlighet.
Hans Hansen är en mager gubbe mellan 60 och 70 år, med
kal hjässa, grått tillbakastruket hår och djupt liggande
mörka ögon, som stundom livligt, stundom melankoliskt
blicka omkring sig. I denna drömmande själ har Saga
funnit en vän, som med kärlek åhört och troget bevarat hennes
underbara tal. Hans språk förråder en evig strid mellan
skriftnorskan, som han lär andras barn, och
Gudbrands-dalskan, som han talar med sina egna: han börjar varje
punkt med den förra, men slutar det omedvetet med den
senare. Hans Hansen och jag skildes icke åt, förrän vi blivit
förtroliga med varandra. Han inbjöd mig till sin hydda,
som är belägen vid foten av Stenkyrkan och helt nära det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
