- Project Runeberg -  En vandring i Norge /
108

[MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

in på ett hemlighetsfullt historiskt område och lämnar
antydningar om förhållandet mellan Norrmännens germanska
förfäder och de av dem besegrade finska urinnevånarna,
medan de bodde ibland varandra, utan att ännu hava
sammansmält till ett folk.

Sagan är följande:

I gården, som ni ser därnere, söder om Laurgård, bodde
fordomdags ett rikt hjonelag, som hade en son vid namn
Thorsten. Thorsten var en skicklig skidlöpare och renjägare.
Många hundra renar hade fallit för hans båge. Så hände
det en vinterdag, att han tog bågen och vandrade hit upp
åt Stenkyrkan och jagade på fjällslätten där borta. Hurudan
hans jaktlycka var den gången, det vet jag icke; men vad
jag vet är, att det blev snöyra och kolmörkt, då han tänkte
på hemfärden, och att han gick vilse, och slutligen alls icke
visste var han var. Det är icke roligt, bör ni veta, att gå
vilse på den obebyggda fjällslätten under natt och snöyra,
då man icke ser handen framför sig. Vinden blåser då så
kall, att hjärtat vill stelna i kroppen på en; själva vargen
kryper i skjul, men han tjuter och låter vandringsmannen
veta, att han lever. Så finnas även avgrunder, där den bäste
man kan bryta halsen av sig, när han icke vet av dem, innan
han faller i dem. Undra gör jag därför icke, om Thorsten,
så käck han var, tog till bönboken och anropade både Oden,
Thor och Freja, där han gick och vadade i snön, som blev
djupare och djupare och ville begrava honom levande.

Till slut tröttnade han att vada och vada. Han stannade
och lutade sig mot bågen och tänkte så: farväl, far och mor,
farväl, du goda fädernegård, som nu en ann’ får ärva! Men
under det han tänkte sådana och andra tankar och tyckte,
att detta var en ulvanatt, som väl kunde taga livet av den
bäste man, så blev snöyran glesare och han såg framför sig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:27:08 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/rvnorge/0110.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free